Hej Kära Vänner!!

Finns många moment i arbetet med analyserna som jag tycker är roliga, men det som jag tycker är mest inspirerande är det att själv experimentera att leva analyserna. Martinus skrev ingen färdig psykologi, bara en grund så det är väl följdaktligen upp till oss "lärjungar" att utveckla den kosmiska psykologin.

Och nu skulle jag vilja, eftersom det nu pratas så mycket om det viktiga i att leva analyserna på det här forumet, försöka skapa en tråd där vi tillsammans kan inspirera varandra att leva analyserna. Vad är det egentligen att leva analyserna? Hoppas alltså på flera och inspirerande svar på den frågan och här kommer mitt bidrag:

Ja, en sak är säker och en sak är sann. Det räcker inte att läsa Martinus för att hitta lyckan. När jag hade läst Martinus i ca 1 år, kändes det att något saknades, visst var det skönt att mer o mer känna att man var ett evigt väsen, att döden mist sin udd och att ha gått över till vegetarisk kost.

Men jag minns att jag en gång satt på trappan till Åhléns i Stockholm en solig vårdag och tänkte, Jaha det där var ju bra, men.. sen då? - Det kändes ändå lite tråkigt att leva!

Tror att jag hade fått bort vissa rädslor och negativa tankar i min vardag men istället fylldes jag av en tomhet.

Det var då det var dags att börja tänka positivt på allvar. Göra sin vardag rolig helt enkelt. Sätta igång en liten humorfabrik i hjärnan, börja se fram emot roliga saker, se tillbaka på trevliga saker, sätta igång att göra saker man tycker är roligt, och med Martinus tankar om talanguppbyggnad behöver man inte ge upp så lätt även fast man kan ramla tillbaka i dåliga mönster, bara att kämpa på.

Och med hans tankar om nyttan av positiva energier, blir man ju extra sporrad att skapa lyckan, man kommer på olika tankar som kanske hindrat den och tillåter sig själv mer och mer att få vara just lycklig, kom på det här mycket tack vare att jag just mediterade (tänkte) över min situation och hade en positiv grundinställning - Det ska ju ändå gå att lösa. Har man det kommer de goda lösningarna. Har man ju också lärt av Martinus. Att det alltid finns goda lösningar på problemen det är det man ska tona in sig på!

Ärlighet också viktigt här, att vara i kontakt med sig själv och känna efter vad man känner för att kunna se lättare vad man eventuellt har att jobba med. För varför ska man vara rädd för vem man är?

Vi är ju eviga varelser som växelvis lever i mörker och ljus och vi kan inte alls rå för var vi befinner oss på stegen, ingen är bättre än någon annan, det är ingen tävling, för det går inte att tävla i moral, man är där man är och kan inte gå förbi någon, ärlighet är en förutsättning för ett effektivt andligt växande.

Man får ett helikopterperspektiv som gör att man får distans till sig själv rätt så lätt med Martinus tankar tycker jag. Man är ju den man är och det kan man inte göra något åt, så varför hålla på och inbilla sig själv att man är bättre eller för all del sämre än vad man är. Då kan man lättare få distans till sitt medvetande både sina goda och dåliga sidor, man registrerar och blir coolare.

Visst kommer det problem där man sätts på prov, något händer som sätter fokus på någon öm punkt i sitt väsen, men visst Martinus hjälper ju där också, genom att man kan tänka att det finns något att lära sig som man nu har chansen att rätta till! Och hittar man inte rätt själv, kan man ju inspireras av hans ord om att "ödmjukhet är nyckeln till visdomens port" och be sina medväsen eller/och Gud om hjälp.

Tror nog det finns mycket hjälp att få från Martinus när man jobbar med sig själv, men det handlar ju om ATT sätta igång också för..som Martinus sade så får hans kosmologi verkligt värde först när man börjar leva analyserna.