Hejsan Jostein!

(Hoppas att du kan läsa min svenska text.)
Enligt/ifölge Martinus går hela mänskligheten genom samma grad av lidande; så det är mest en fråga om vilka "lokala" former av lidande som det handlar om.

Att vara ensam är en upplevelse som envar som spaltar sig från gruppen/flokken går igenom, förr eller senare, eftersom udviklingen strävar åt ökad individualitet, ökad intellektuell förståelse av livet och ökad talang för att göra distinktioner till förmån för kärleken.

Karman ses här som den - från det "högre" perspektivet - optimala formen av kärlek, men detta är då alltså endast sett ur Guds perspektiv, eller den nivå, vilken den lidande kommer att befinna sig senare: Till att börja med efter den fysiska döden, men i synnerhet efter den förklarade tillvaron efter kosmiskt bedvidshed.

Döden innebär ifölge Martinus principiellt sett en ljussfär, då lidandena kompenseras och dessutom kommer att förstås på ett själsligt plan.

I den fysiska tillvaron kan det beskrivas som att när vi möter svåra problem och lidanden,
går vi också in i oss själva,i vårt psyke, och udvikler då allt efter som våra mindre udviklede humana talanger samt "avvecklar" långsamt men oundvikligt våra/våres mer djuriskt/dyriskt betonade talanger.

Allt gott
gm

Spørsmålet var hvordan en antisosial , hatefull person kan bli elskende uten hjelp fra andre. En hjelp  som han i hat vil skyve fra seg og dertil få enda dårligere karma neste liv?
Jostein

Hej Jostein!

Ja, själva kontentan var, att själva Livet (Gud) hjälper även den antisociala människan som befinner sig i kris och som då ev. kan gå igenom fölelser och sinnestillstånd av mer eller mindre långvarig karaktär, såsom hat: men här är så tanken, att hatet egentligen rymmer en längtan/trang efter att bli mottagen, sedd, av andra människor. Och den smärtan som finns i att ej få uppleva det skapar, om vi nu skall förlita oss på analyserna, en ökad sensibilitet och förståelse för andra i liknande situationer som den antisociale och av smärta påverkade individen.

Genom en långsamt växande empatisk förmåga med andra växer så kärleken fram, vilket i sin tur implicerar en ökad förmåga till socialt liv och välmående i kropp och själ.

Allt gott

gm

Ingen menneske findes til uden en omverden, fysisk och åndeligt. Der findes altid nogen som venter i skyggerne. Man kan ikke oppeholde sig i et mentalt fængsel for evige tider. Endeligt vil man råbe til Gud når ens höjmod og hatiske mentalitet er brækked: "Hvor er du, Gud - jeg er så ensom!" Og då strækker han sin hånd igjennem tågen in i det mørke fængsel! Det må tage sin tid - men vi lever jo evigt så tiden er intet! Hvad som tælles er kun tilstandsforandring og bevisdthedsudvikling! Og den kan vi ikke tælle - men opleve!

Hej

Det er nemlig rigtigt ,"kontrastprincippet" ,vil forårsage ,at når vi ikke har oplevet en bestemt "ting" i et stykke tid, så vil vi "råbe" efter det ,og som vi "råber" får vi svar!

(Bed og det skal blive dig givet!)
Herunder også kærligheden.

KH Pipia

Det er vel ikke tilstrekkeligt at ikke ha oplevet en bestemt  ting et stykke tid for at igjen råbe efter den...Vi må vel også hungre/sultne/föle längsel efter den? Hvad vi er mette på råber vi ikke efter... Og når f.eks. vender tilbage til bønen efter en tid av ateisme og materialisme, må vel grunden dertil bestå i vår længsel efter fornyed kontakt med Gud men på en mere intellektuel nivå...