ja den er svær  😮

Spørgsmålet er hvem Jesus taler til på korset?  Er det Gud, han beder om at skulle tilgive menneskene? Nej, Gud er jo alkærlig, så han skal ikke formidles gennem bøn om tilgivelse. Jeg tror Jesus taler til menneske om menneskene. Altså en undervisningslektion i, at der ikke findes noget eller nogen, som ikke kan tilgives, end ikke dem der korsfæster en. Jeg tror også, at han med sine berømte ord fortæller, at menneskene også skal tilgive sig selv, når de finder ud af, at de har dræbt Guds søn.  :

Kærlig hilsen
Anette

steen2

Hvis et menneske ikke kan tilgive sig selv vil det være vanskeligt at tilgive andre. – Den sætning høres tit i alternative kredse. Der er da også nogen sandhed i den, forstået på den måde, at man i så fald ikke har fuld indsigt i at ”ingen kan gøre uret eller lide uret”. Hvis man tager dette til sig er det lettere at tilgive både sig selv og andre.
Når det alligevel er så vanskelig kan det også være fordi man har haft høje tanker om sin egen etiske formåen og derfor er blevet skuffet, flov og ked af at det var muligt at gøre et andet væsen fortræd på den måde.
Men der er, overordnet set, reelt ingen skade sket! – Ja det var ligefrem nødvendigt!
Hvis du mod dine egne forventninger sårer et andet væsen, sker der jo ”kun det” at en skjult svaghed hos både dig selv og det sårede væsen kommer for dagens lys. Og det er jo en forudsætning for at få det svage punkt*) styrket. Det sker jo ved at du netop nu har givet det pågældende væsen en nødvendig ”undervisning” og du har garanteret dig selv en lignende sårende oplevelse når energierne kommer tilbage til dig. Og livets direkte tale er den eneste lærermester vi har. Religioner, prædikener, sermonier og sakramenter hjælper ikke.
Hvis denne indstilling trænger ind som vanebevidsthed er det sikkert nemmere at tilgiv. *) Det svage punkt er jo netop at jeg ikke på forhånd empatisk kunne mærke at jeg var i gang med at såre.

Jeg føler at jeg var lidt for hurtig på aftrækkeren og ramte ved siden af, så om igen Erik:

En alternativ hjælper påstår i et blad: ”man kan ikke tilgive andre”……..”andre kan ikke tilgive en ”
…….man ”kan anerkende at sket er sket og sådan er man , men de kan ikke tilgive.”
Er det rigtig?
Kan man tilgive andre?

Kristus har flere steder kraftigt opfordret os til det
Og Martinus siger det igen og igen
Jeg tror helt klart at vi bliver nød til at lære at tilgive.
Og jo større vores evne til empati (at sætte os i andre væsners sted) jo nemmere er det at tilgive og denne evne erhverves kun gennem selvoplevelse af behag og ubehag, godt og ondt gennem ”livets direkte tale”, som Martinus udtrykker sig.
”sket er sket sådan er man” er en holdning som nok er et skridt på vejen, men vi skal tilgive med kærlighed. Det kar Kristus vist os.

Næste påstand: ”derfor kan man ikke bede andre, om at tilgive en”
Er det rigtig?
Kan man bede andre om tilgivelse?
Det kan være et skridt på vejen omkring anger at bede ofret om tilgivelse. Men et menneskes tilgivelse er ikke nok til ar slutte cirklen. Gud har hverken anklaget eller tilgivet, men loven der bevirker at handlinger kommer tilbage bevirker at vi selv modtager samme handling, på trods ag ofrets tilgivelse - - - med mindre vi har så mange personlige lidelseserfaringer på området at vi umuligt kan gøre noget lignende igen. Kun i så fald er vi beskyttet for den tilbagevendende karmabølge.

De sidste påstande vil jeg give samme svar
Påstande: ”gør man det vil det hele gentage sig (af det man evt. har gjort galt)”
”Derimod kan man lære at tilgive sig selv og derved bryde den "onde" cirkel”

Vil man bryde cirklen eller vil den gentage sig hvis man tilgiver?
Brydes cirklen hvis man tilgiver sig selv?
Uanset om man tilgiver sig selv eller bliver tilgivet at ofret tror jeg at
Alfa og omega i disse spørgsmål – tror jeg - er om ”man har lært lektien” og ikke igen kan nænne at gøre lignende handlinger mod nogen.

Med hensyn til at tilgive andre personligt, så har det kun effekt, hvis den man tilgiver er i stand til at forstå, at vedkommende har gjort noget forkert, og derved også fortryder denne handling. Hvis jeg bliver angrebet af en løve, men slipper væk, så kan det jo ikke nytte noget, at jeg ved nærmere eftertanke indser, at løven kun har gjort som det er dens natur. Jeg går derfor hen for at tilgive den, at den har angrebet mig, hvorefter den reagerer ved at flå mig levende.

På samme måde med meget dyriske mennesker. Hvis de han gjort noget ondt imod mig, så kan det ikke nytte noget, at jeg går hen og tilgiver dem, for de mener jo ikke, at de har gjort noget forkert. I mit stille sind kan jeg derimod godt tilgive både løven og det dyriske menneske, for jeg ved jo, at det de udløser er en karma jeg selv har været årsag til.

Der hvor en personlig tilgivelse kan være gavnlig er efter min mening i de situationer, hvor et menneske har reageret med den dyriske side af dets bevidsthed, og derefter kan dette menneske med den menneskelige side af sin bevidsthed godt indse, at det har handlet forkert. Her kan en personlig tilgivelse være med til at bringe dette menneske videre, samtidig med, at det også kan hjælpe en selv videre.

Når Kristus på korset kom med den berømte udtalelse, vidste han jo godt, at de omkringstående mennesker ikke kunne forstå det. Men det kan vi jo i dag, og derfor har det ikke været forgæves at han udtalte disse ord, selv om de dengang syntes at være det. Lige som det i høj grad heller ikke var forgæves, at han lod sig korsfæste, selv om det dengang kunne synes helt meningsløst.

Jeg er overbevist om at det kan lade sig gøre og endda nytter at tilgive, ikke blot en anden men i højeste grad også sig selv, overbevist fordi jeg har oplevet den store forløsning det er at kunne tilgive selv om det kan være en svær proces for de fleste og sjældent noget man arbejder med den første gang.

At tilgive sig selv er ligeså relevant da det nærmest er en selvfølge, at børn der har været udsat for fysigt eller psykisk overgreb retter en stor del skyld mod sig selv, skyld som de aldrig kan have da de er børn og derfor ikke kan have et voksenoverblik eller viden. At opleve det øjeblik hvor de vitterligt kan tilgive sig selv er meget smukt at få lov at opleve sammen med dem og specielt det liv der igen kommer i øjnene, så for mit vedkommende et helt ubetinget ja til det vigtige i at lære at tilgive.

Jeg mener, at Jesus da han hang på korset rent faktisk gik i forbøn for sine bødler hvilket er en meget stærk gestus og et bevis på hans store indsigt i den plan hans liv ver et led i.

Kh.Pondus

At tilgive et andet menneske gør vil ingen forskel.
De kan da bare trække på skulderen og grine lidt af det.

At forandre sig er svært.

Men en forandret holdning over for andre kan måske hjælpe en selv men
ikke de andre. Det vil de da blæse på.

Der er et gammelt ordsprog der siger at tanker er toldfrie, det er langt fra tilfældet, så tilgivelse rækker langt ind i enhver....

"At forandre sig er svært."

At forandre eller lave andre om ...kan slet ikke lade sig gøre.

Kærlig hilsen Cai

  Hej.

En gammel tråd, denne, men jeg syntes den fortjente en bemærkning.

Selvfølgelig skal man tilgive hinanden, det er jo hinandens karma vi skaber, og ikke kun vor egen.

Hvis man har gjort noget "forkert" og ved det (angrer), så bliver der ved en tilgivelse fra "offerets" side sat en "stopper" for videre negativ karma man har udledt i denne forbindelse, og ens egen karmaskyld bliver derfor mindre i "fremtiden".

Vi ved jo godt at alt der sker for os selv er karmalærdomme, vi selv har skabt, så når en slår os på kinden, så vender vi os ikke mod vedkommende, for at hævne os.
Men kan vi så også tilgive i samme nu,? (som Jesus kunne) ,kan man det lægges der ikke yderligere karma på "udøveren" end denne har forårsaget, indtil tilgivelsen, tror jeg.

  Man kan derfor, ved ikke at "svælge i lidelsen" eller gøre sig til "martyr", afbøde den karma som nogle helt "retfærdigt" påfører en (man er jo selv skyld i den), og disse vil så senere lære af den tilbagevende karma på lignende måde, og med mindre "lidelse".

                      Hilsen Avatar

Jeg havde helt glem den 

Ja at Tilgive er nemt men virkelig at tilgive er svært

Hej!

Tack för inlägg om förlåtelse, som ju verkligen är viktigt som tema.
Tänker mig att vi kan få perspektiv på begreppet och lagen om förlåtelse genom att vända på den, det vill säga: vad är icke-förlåtelse?

Icke-förlåtelse innebär för människors del, menar jag, en form av låsning i sinnet.
Denna låsning är i sin tur baserat på en upplevda smärta relaterat till en eller flera personer, en eller flera gånger.

Den upplevda smärta har associerats med personen som är delgivare av smärtan,
själva budbäraren av min karma.
Då vi i våra mer primtiva tankeprocesser kopplar ihop skenet med verkligeheten, tror vi så, att det är han eller hon som är "skyldig" till vårt lidande, och bestämmer oss för att inte förlåta denne eller denna för vad han/hon gjort oss.

Eller också går det under formeln:
"Om Nilsson/Olsson inte gör/säger.....................visavi mig, kommer jag INTE att förlåta honom/henne".

Detta är alltså en villkorad konstruktion, som i sin tur låser oss inne i vår egen icke-förlåtelse, och låser oss därmed ute från den "kosmiska" ovillkorade kärleken.
Processen går blixtsnabbt om vi inte redan har tänkt oss för, mediterat över, och forskat i oss själva, i vårt psyke.

Förlåtelse - som är hel, full, komplett, med hjärta och hjärna - innebär att vi åter får tillgång till den "kosmiska" förlåtelsen, som därför också kallades "nåden".
Vi blir "benådade", men vi har ju aldrig blivit dömda av Gud, utan av vår egen INBILLADE FÖRESTÄLLNING av Guds sätt att vara.

Så snart som vi börjar förstå hur detta - Guds sätt att vara - är, genom exempelvis Martinus Kosmologi eller andra avancerade läror eller genom egna erfarenheter och upplevelser, börjar vi också lösa upp detta fängelse inom oss själva.

Mer energi strömmar då till oss, av fullständigt naturliga skäl - eftersom kärlek och tillgivelse ÄR förenade med Guds primära vilja eller livslagarna!

Därför löste även Jesus upp dessa inbillade föreställningar hos människor genom att de så att säga "lyfte undan" sin egen omedvetna eller medvetna skuldförnimmelse och "lade" den på Jesus genom sin tro.

Och när Jesus visste, att så var gjort, kunde han ta bort illusionen av skuld genom att säga "Dina synder är dig förlåtna".
Han kunde ju inte säga, att Gud aldrig dömt en enda människa någonsin, eftersom han ju inte skulle bli trodd.
De UPPLEVDE ju att de hade drabbats av olika nederlag, förödmjukelser, sjukdomar - en del kroniska, invalidisering osv, och då de kopplade ihop allt med Guds vilja, måste de i sin troskänsla koppla ihop sina upplevda "olyckor" med att Gud "straffade" dem för deras "synder".

Så återigen: Enda sättet för Jesus att lyfta undan denna skuld, var att - i människornas perspektiv - "ta på sig" deras (inbillade) skuldkänslor och/eller hänvisa till att "dera synder" var dem förlåtna genom tron.

--
I vår moderna tappning är fortfarande förlåtelse ett slags mysterium: vi vet inte hur vi skall förhålla oss till detta, då vi - medvetet eller omedvetet - anser att en del skeenden, handlingar, uttryck är oförlåtliga. Alltså måste vi fördöma, straffa, korrigera i viss mån, och på en glidande skala så "bygga upp" möjligheten till tillgift, förlåtelse, där så är "rimligt" eller möjligt.
--
Först när Martinus analyser och/eller andra djupare analyser av karma kommer förlåtelsens mysterium att bli "offentliga".
Vi kommer då till det stadium, tänker j. mig, att förlåtelseprocessen sker snabbare och snabbare, till dess att den blir ett så kallade C-vetande eller automattunktion hos oss.

Vi förnimmer då nämligen, inte bara teoretiskt, men så småninom även intuitivt, att förlåtelse innebär att vi frigör oss själva ur ett möjligt mentalt fängelse, och när vi förlåter andra - helt och fullt, med hela hjärtat och hela hjärnan - kommer vi i på den vibrationsnivå som är identisk med Guds primära medvetande.

Vi får du samtidigt all hjälp vi behöver med förlåtelseprocessen; vi återkopplar oss själva till Guds sätt att tänka och fungera i det primära medvetandets zon (som i sig aldrig är helt isolerat från oss, blott isolerat genom ILLUSIONEN av att det existerar ett gap mellan mig som individ och Gud.

Med hjälp av Martinus analyser ser vi också helt och fullt det logiska i att förlåta, vilket då blir kompletterat av vår självsyn, vår självupplevelse, att det faktiskt energimässigt SKER något när jag förlåter mig själv och när jag förlåter andra.
(Framförallt förnimmer jag sambandet mellan mig själv och reaktionen jag utlöst, jag förnimmer allt mer medvetet, hur det är min egen undervisningenskarma som presenterar sig för mig som en MÖJLIGHET som jag kan gripa - eller låta vara.

Om jag väntar - som går lika bra ur rent "kosmisk" synvinkel, kommer jag att att möte en motsvarande ödesmässig, karmisk situation längre fram; min "utbildning" eller min korrespondens med Gudomen är ju en ständig process, något som sker dag som natt, i vardagen såväl som i mer dramatiska stunder, i det vi kallar livet och det vi kallar döden.

Ja, vilka vyer som kommer att öppna sig för oss blir sannerligen en "glad överraskning", nu känner vi som jordmänniskor i denna brytnings- och kristid blott en existentiell oro, vi förnimmer att något är på väg att hända globalt, där såväl det svåra förstärks som den nya, det lätta, det som kommer att bli nyckeln till framtidens civilisation; kärleken och förlåtelsen - helt och fullständig förstådd, inkänd och införlivad i vårt dagliga sätt att uppleva och skapa.

--
är hursomhelst en tanke från
gm

kh

  Hej gm.

  Fin fremlægning af begrebet tilgivelse, omend på svensk, men ikke for mig uforståeligt.

  Jeg ser selv på tilgivelsen som en "neutralisering" af "ubalancer" der forhindrer individet i at udvikle sig yderligere, på specifikke områder, altså holder individet fastlåst enten i "skyldfølelse" eller i "uretfærdig harme".

  Hvis man tilgiver en "uretfærdighed", så slipper man selv "kravet" om oprejsning, og et sådant krav er jo i realiteten (på baggrund af ens egen karma) ikke noget man har ret til at have.
  Samtidigt vil den "skyldfølelse" ens "modpart" har (bevidst eller ubevidst) blive fjernet, via tilgivelsen, så denne modpart også frigøres til en videre udvikling og ikke længere fastlåses af skyldfølelser.

  Så kort sagt er tilgivelse for mig, en neutralisering på det åndelige plan, af ubalancer mellem mennesker.

      Kærlige Hilsner fra Avatar.

Hej Avatar!

Det synes jeg er en fin beskrivelse af tilgivelsens formål.

Knus Ejby