Naturkonstanter

Skrevet af Gunnar Carlsson

Evigheten syns inte men vi upplever den hela tiden

Inledning
När människorna på allvar började intressera sig för sin omgivning och försökte förstå vad verkligheten egentligen var för något öppnade sig nästan oändliga forskningsuppgifter, främst för naturvetarna. Ganska snart hade man samlat på sig resultat som måste struktureras och kategoriseras för att kunna överblickas. Det ställdes krav på undersökningsmetodik och tolkningen av försöksresultaten för att något skulle kunna betraktas som vetenskapligt. Man uppställde postulat och utvecklade särskilda läror som vetenskapen måste underordna sig. Bland postulaten kan nämnas objektivitetspostulatet (materia är det fundamentala), den kausala determinismen (orsak-verkankomplexet), lokalitetsbegreppet (”objekt” är skilda från varandra genom tomrum, högsta kommunikationshastighet mellan objekten är ljushastigheten), fysisk monism (det finns bara materia) samt epifenomenalismen (allt s.k. andligt och/eller psykiskt är följdverkningar av rent materiella reaktioner). Tongivande läror inom vetenskapen blev evolutionsläran, termodynamiken, relativitetslärorna och kvantmekaniken. Trots att postulaten och lärorna inte kan anses vetenskapligt bevisade har de för många betraktats som något man måste tro på, de blir dogmer. Härigenom blir vetenskapen inte längre vetenskap utan trosbaserad, d.v.s. religion. De senaste åren har dock många materialistiskt inställda forskare börjat ifrågasätta de vetenskapliga normerna.
Den stora mängden forskningsresultat på det naturvetenskapliga planet ledde till att ett materialistiskt synsätt genomsyrade vetenskapen. De enorma tekniska landvinningarna medförde att vi fick ett helt annat liv med TV, datorer, mobiler m.m. Universum började avslöja sina hemligheter och teorier om hur allting blivit till framkastades. Gud blev för många överflödig även om många toppforskare inom materialismen var och är djupt troende.
Man uppdagade snart att det fanns vissa lagar och principer i det universum man undersökte och fann vissa naturkonstanter, oföränderliga tal i matematiska samband som rör fysiska realiteter.

Naturkonstanter

Lite historik
Naturkonstanter, fundamentalkonstanter eller universalkonstanter fastställs genom en mångfald av grundläggande försök och värdet på en konstant anses vara lika i hela universum, något som den allra senaste tiden börjat ifrågasättas. De ingår i grundläggande naturlagar. Det finns för närvarande åtminstone ett tjugotal naturkonstanter men antalet kan väntas stiga eftersom man kan kombinera olika konstanter och få nya.
Bland de mera kända naturkonstanterna kan nämnas ljushastigheten i vakuum, Plancks konstant, Plancklängden och Plancktiden, protonens och neutronens vilomassa samt Avogadros tal.
Medan man fortfarande hade den klassiska fysiken som helt dominerande fram till ungefär år 1900 var världsbilden relativt okomplicerad. Så kom Einstein med sin speciella relativitetsteori där det bl.a. antogs att tid och rum inte var absoluta naturkonstanter utan föränderliga storheter. Teorin var emellertid giltig bara under förutsättning att en kropp befann sig så långt borta från andra kroppar att gravitationen mellan dem inte påverkade samt att hastigheten var konstant! Denna teori anses nu som bevisad. Detsamma gäller kvantmekaniken, som sysslar med atomära objekt och där mätningar och observationer stämmer med de förutsägelser som görs. Med den bestämda förutsättningen att gravitationen på atomnivå är försumbar.
För att beskriva gravitationens betydelse utarbetade Einstein den allmänna relativitetsteorin för kroppar under acceleration och med hänsynstagande till gravitationen. Teorin kan numera i stort anses bevisad ur rent materialistisk synvinkel.
Den s.k. partikelfysiken som studerar elementarpartiklarna kan tillfredsställande förklaras med hjälp av en syntes av kvantmekanik och relativitetsteorierna. Kvantmekaniken har varit och är mycket framgångsrik och får fler och fler tillämpningar inom vetenskapen.
Sammanfattningsvis är ovannämnda teorier mycket framgångsrika och har starkt bidragit till den tekniska revolutionen de senaste decennierna. Men: de innebär att förhållandena i makro- och mikrokosmos är helt olika, att gravitationen är försumbar på atomär nivå samt att slumpen spelar en avgörande roll i skeendena även om enkla matematiska formler och feed back mellan dessa kan ge upphov till komplicerade nyskapelser.

Några naturkonstanter

Plancks konstant
Max Planck kan betraktas som kvantteorins upphovsman. Han fann att energi utsänds i bestämda kvanta vilkas storlek är proportionell mot strålningens frekvens. Proportionalitetsfaktorn kallas Plancks konstant. Atomära processer sker ofta stegvis, kvantifierat, genom att energi avges eller mottags som odelbara enheter, kvanta. Allt sker slumpmässigt vilket bl.a. innebär att man inte kan förutsäga när en atomkärna skall söndefalla, man kan bara beräkna sannolikheten för att detta skall ske då eller då. En annan konsekvens av kvantteorin är att materien och ljuset är av dubbelnatur (dualitet), de har både vågegenskaper och är korpuskulära.
Kvantteorin är mycket framgångsrik som får fler och fler tillämpningar både inom den teoretiska fysiken och rent praktiskt. Man har emellertid ännu inte kunnat beskriva tyngdkraften eller gravitationen med hjälp av denna teori och söker febrilt efter GUT, grand unification theory, som sammanför de fyra fundamentala krafterna elektromagnetism, stark och svag kärnkraft samt gravitationen i en enda teori.

Plancklängden
Eftersom allt har en materiell grund anser man att det måste finnas en kortaste sträcka som har någon mening inom kvantmekaniken. Sträckan är inte lång, 1,6 x 10 upphöjt till -35 meter. Skulle det finnas kortare föremål än så skulle vi komma utanför rumtidens upplösning. Kanske bubblar och sker processer i denna som vi inte kan undersöka – det som sker ligger utanför fysiska förnimmelseramar. Begreppet rumtid innebär att de vanliga höjd-, bredd- och djupdimensionerna kompletteras med tiden till en fyrdimensionell ”verklighet” där enskilda punkter i rumtiden är händelser. En del forskare menar att fotonens diameter eller universums utsträckning före Big Bang skulle vara en plancklängd, något som strider mot andra hypoteser där uppfattningen är att plancklängden motsvarar en supersträngs tjocklek.

Plancktiden
Den tid det tar för ljuset att gå en plancklängd är plancktiden, även kallad jiffy, cirka 1 x 10 upphöjt till -43 sekunder. Vid så korta moment kan man tänka sig förunderliga fenomen som fordrar kvantmekanistiska förklaringsmodeller: flera oändligheter, hastigheter större än ljushastigheten (i samband med big bangsmällen innan materia i fysisk mening skapats), endimensionella supersträngar, begreppet samtidighet finns inte i universum, tiden är inte absolut, ju snabbare jag förflyttar mig desto långsammare går tiden i förhållande till ett vilande system m.m.

Ljushastigheten
Ljushastigheten (c) är konstant oberoende av källans eller mottagarens rörelse och är ett postulat som anses nära nog hundraprocentigt bevisat. Värdet på c är nästan 300000 km/s i vakuum. Men tomrummet är inte ett absolut ingenting, då hade all livsupplevelse varit omöjliggjord enligt analys senare. Det är fyllt av elektromagnetiska fält, mörk materia och energi där det ständigt och jämt dyker upp och försvinner partikelpar.
Ljushastigheten är olika i olika medier, man kan faktiskt fördröja ljuset med olika knep så det tycks stå stilla. En absolut stillhet kan dock inte förekomma i sinnevärlden – upplevelsen av absolut stillhet orsakas av brist på sinnesorgan eller dessas förlängningar som skenbart kan ge intrycket av total orörlighet.
Men vad är egentligen ljuset? Enligt många försök har det partikelegenskaper (fotoelektrisk effekt och comptonspridning), enligt andra vågegenskaper (diffraktion). Ljuset, fotonerna, är alltså varken eller samt både och partikel och våg, alltså kort och gott fotoner.
Varför är ljushastigheten lägre i tätare medium än i vakuum? Enligt en teori bromsas eller fördröjs ljuset genom att det absorberas och re-emitteras hela tiden i det tätare mediet. Olika ljus påverkas olika, blått påverkas mer än rött och bryts därför mer. Tack för regnbågen!
Enligt kvantelektrodynamiken sker ljusets utbredning genom att ljusenergin skapar skenbara eller antagna s.k.virtuella elektron-positronpar som snabbt förintar sig och återbildar ljuset. Detta tar tid och därför ät ljushastigheten inte oändlig utan begränsad till c.

Protonens och neutronens vilomassa
Protonen är positivt laddad och ingår i atomkärnan tillsammans med neutronen, som är neutral. Antalet protoner i atomkärnan bestämmer vilket grundämne det är frågan om. Man har beräknat vilomassan till 1,7×10 upphöjt till -27 kg, inte särskilt mycket men eftersom det enligt vissa teorier finns 10 upphöjt till 80 protoner i universum så blir det en hel del. Protonen anses ha i stort sett evigt liv.
Neutronen är elektriskt oladdad och väger aningen mer än protonen. Olika antal neutroner i kärnan skapar olika isotoper av grundämnet i fråga. Utanför atomkärnan sönderfaller neutronen med en halveringstid på cirka tio minuter, den är alltså mycket kortlivad i förhållande till protonen. Inne i atomkärnan sker ständiga förvandlingar genom att protoner och neutroner utbyter pioner, kraftpartiklar.

Avogadros konstant
1 mol av ett ämne innehåller omkring 6×10 upphöjt till 23 atomer eller molekyler (1 mol=så många gram av ämnet ifråga som atom- eller molekylvikten anger). 1 mol vatten med molekylvikten 18 (18 g) innehåller alltså så många molekyler som Avogadros konstant eller tal anger. Antalet partiklar i mikrokosmos är alltså oerhört stort. Om vi jämför med makrokosmos och låter ett solsystem motsvara en vattenmolekyl så skulle det behövas flera tusenmiljarder galaxer av vintergatans storlek för att rymma dessa solar.

Antropiska principen

Hur såg det ut före universums uppkomst? Ingenting kan ju inte bli till någonting. Kan det finnas lagar i ingenting? Om universum alltid har funnits, oscillerande inom vissa gränser, eller om det av en slump blev till vid en explosion à la big bang som så småningom övergår i en total sammandragning av all materia (big crunch) till något med en plancklängds utsträckning – är då naturkonstanterna oföränderliga? Finns det kanske andra universa med andra naturkonstanter? Om någon av naturkonstanterna ändrades med bara någon eller några procent skulle det inte ha kunnat bildas ett universum av vårt utseende. Är det sannolikt att dessa naturkonstanter slumpvis skulle kunna få sina värden? Resonemanget gäller för övrigt de fyra krafterna, minsta avvikelse från deras relativa styrka hade omöjliggjort bildandet av vårt universum. En materialist som anser att slumpen har ”skapat” vårt universum med dess hårfina konstanter och krafter måste erkänna att sannolikheten för att detta skall inträffa är högst osannolik. Det gäller att vara stark i tron! Många forskare är också av den uppfattningen att det måste finnas bakomliggande faktorer till att det är som det är. Man börjar ana att naturlagarna inte är något som styr och ställer med materia och energi utan att dessa begrepp uppvisar ett regelbundet beteende i speciella situationer som ger underlag för bestämning av bl.a. naturkonstanter.
Resonemang av ovanstående slag har lett till den s.k. antropiska principen. Enligt denna kan människans uppkomst spåras till slumpmässiga egenskaper i samband med big bang. Men problemet kvarstår – hur kan naturkonstanterna få precis sådana värden att universum utvecklar intelligenta observatörer som kan iaktta detta universum och sig själva? Bland många teorier kan nämnas att naturkonstanterna är argument för att Gud finns (eller fanns!) samt för att hypoteserna om intelligent design och teistisk evolution är korrekta. Man kan också hävda att naturkonstanternas värden inte är slumpmässiga utan beror av varandra, något som förutsätter GUT, en teori om allt, där alla fyra krafterna är samlade i en fysikalisk princip. En annan tänkbar möjlighet är att slumpmässiga värden på naturkonstanterna orsakar ett i princip nästan oändligt antal universa. I några av dessa skulle det kunna utvecklas fenomen – liv – med intelligens som skulle kunna observera ifrågavarande universum. Vi är inte ensamma!
Man talar om den starka antropiska principen som betyder att avsikten med universum är att utveckla tänkande varelser som vi människor vilket förutsätter de lagar och konstanter vi har. Ett slags sannolikhetsbevis för Guds existens – dock inte i materialistisk bemärkelse.
Den svaga antropiska principen hävdar tvärtemot att det inte behövs någon skapare med avsikter bakom vårt universum. Man säger helt enkelt att det är som det är för att vi skall ha kunnat utvecklas för att iaktta universum. Knappast något bevis för slumpen!

Sammanfattning

I det föregående har det mycket kortfattat och summariskt redogjorts för några begrepp och föreställningar rörande naturkonstanter och naturkrafter. Jag har inte behandlat de senaste strömningarna i fysiken som dess geometrisering, kvantgravitation med dess många oändligheter, supersymmetri med sambandet mellan kraft- och materiepartiklar samt strängteorin, som fordrar flera ”nya” dimensioner. Avsikten är att se i vilken utsträckning några av den materialistiska vetenskapens föreställningar är i överensstämmelse med den danske filosofen Martinus energilära som den beskrivs i TT (det tredje testamentet). Jag utgår från att Martinus beskrivning av verkligheten är korrekt och försöker förstå naturkonstanternas värden och roller med utgångspunkt från detta.

Verkligheten

Martinus analyser visar på en evig och oändlig världsbild där allt kosmiskt sett är mycket gott. Detta är naturligtvis ytterst blasfemiskt för gemene man men i ett utvecklingspanorama är allt som sker i sitt slutfacit till glädje och gagn för alla levande väsen. Att världsbilden är evig och oändlig innebär att den i sig rymmer alla tänkbara föreställningar, tider och rum. Den nuvarande materialistiska synen på världsalltet, dess lagar och principer är alltså nödvändiga delar av den s.k. verkligheten. Att världsalltet är evigt betyder också att det aldrig har börjat och aldrig kommer att upphöra och inte har någon rumslig begränsning. (Martinus använder ofta ordet världsallt i stället för universum eftersom vårt universum är ett bland många i vår kosmiska oktav och en elementarpartikel i överliggande kosmiska oktav). Skulle det någonstans i världsalltet finnas ett absolut ingenting hade all livsupplevelse omöjliggjorts. Grundförutsättningarna för upplevelse är ju ett upplevande något (jaget) som registrerar kontrasterande energikombinationer. Ett absolut intet kan inte ge denna kontrasteffekt mer än som en tänkt men inte reell kontrast till något annat. Lyckligtvis är det upplevbara alltet uppfyllt av fasta, flytande, gasformiga och strålformiga materier som samtliga är kombinationer av de av Martinus beskrivna sex grundenergier som är en av förutsättningarna för allt förnimmande. Men energi och rörelse är synonyma begrepp och en rörelse kan inte uppleva en annan; för upplevande fordras en mot rörelsen kontrasterande punkt eller stillhet, det Martinus kallas jaget, som i sig är evigt och oföränderligt. Vi är alltså eviga varelser! Här måste jag hänvisa till Martinus egna analyser.

Fysisk och psykisk materia

Vem skapar alla energikombinationer? Det är jagen, som tack vare sin skapar- och upplevelseförmåga kan kombinera energierna så att fysiska och psykiska materier bildas. Vad är då skillnaden mellan fysisk och psykisk materia? I princip ingen – allt upplevbart består av kombinationer av de sex grundenergierna, var och en med sin speciella vibrationsnivå. Under utvecklingens gång kommer emellertid väsendena att på vissa stadier utveckla fysiska sinnesorgan som naturligtvis i grunden är kombinationer av de sex rent psykiska grundenergierna. Reaktioner mellan dessa sinnesorgan och energioceanen ”utanför” ger oss föreställningen om fysiska materier. Här inser vi att det finns en grundläggande skillnad mellan materialisternas objektivitetspostulat och Martinus syn på materia.
Hur går skapandet till? Jaget kan via en sjunde energi, moderenergin, låta de intellektuella grundenergierna, intelligens-, intuitions-, minnes- och i vissa fall instinktenergi, de s.k.viljeenergierna, påverka de materiebildande tyngd- och köldenergierna så att fysisk eller psykisk materia etableras. Eftersom köld- och tyngdenergierna är kontrasterande mot varandra skapas en energikombination med inbyggd spänning. All kraftutlösning i världsalltet orsakas av förskjutningar i denna balans! All tyngdkraft eller gravitation är resultatet av jagens laborerande med balansen mellan tyngd- och köldenergierna via viljeenergierna, dagsmedvetet eller som automatfunktion.

Rörelsearter

Tid och rum

Martinus skiljer mellan olika rörelsearter: den s.k. ställförflyttningen, tiden, rummet, förvandlingen och materien. Alla energikombinationer är resultatet av levande väsens laborerande med energierna. Laborerandet leder till förändringar som kan gå snabbare eller långsammare. Fysisk tid blir då upplevelse av mellanrum (som inte är fysiskt) mellan fysiskt förnimbara energikombinationers förändringshastigheter. Tid är alltså rumsbeteckning för hastighet eller rörelsens (manifestationens) distans eftersom föränderlighetens skala är tiden. Jämför med materialismens definition som ser tiden som en dimension i rumtiden, kanske uppbyggd av tidskvanta eller annars odefinierbar.
Enligt Martinus lever vi i två slags rum, det fysiska och det psykiska. Det psykiska upplevs på det fysiska planet som tiden. Det fysiska rummet är en funktion av att vissa tillstånd i den psykiska energioceanen reagerar med den fysiska kroppens sinnesorgan så att det skapas föreställningen om fysiska objekt som placeras bakom, omkring (i) eller framför i förhållande till den fysiska kroppens aktuella nu. Vilken som helst rörelsekombinations reaktion med sinnesorganen går från en punkt i medvetandet till en annan vilket innebär skapandet av avsnitt eller rum, grupperade omkring jagets aktuella nu eller fokuseringspunkt i energioceanen.
Materialisternas definition av rum: den tredimensionella rumsliga världen, uppbyggd av små rumskvanta eller bara odefinierbart.
Konsekvens av Martinus definitioner blir att all upplevelse är subjektiv – det finns inte objektivt rum eller objektiv tid. Att vi trots detta räknar med dessa begrepp beror på en slags ”kollektiv objektivisering av subjektiva iakttagelser”. Kosmiskt sett innebär det att all vår upplevelse av fenomen omkring oss i själva verket äger rum i oss. Vi tror vi ser ut omkring oss men i verkligheten ser vi in i oss själva. Även om denna upplevelse sker med hjälp av omgivningens energiers växelverkan med våra sinnesorgan så är det vi upplever helt och hållet oss själva!
Men omvärldsenergierna, de som reagerar med sinnesorganen, de är väl objektiva? En närmare analys visar att alla energier är bundna till levande väsen, organiserade i spiralkretslopp i vilka vi upplever mikrokosmos (organ, celler, elementarpartiklar), mellankosmos (växter, djur och mineral) samt makrokosmos (planeter, solsystem och galaxer). Alla dessa fenomen är alltså levande väsen med helt olika tids- och rumsuppfattningar. Så t.ex. torde en sekund hos jordklotsindividen omfatta cirka fem år hos oss. Dessa olika kosmos, både de psykiska och de fysiska, bildar en illusionsprincip tillsammans med jagets upplevelse- och skapelseförmåga. Det enda reella i tillvaron är jaget, ett ”något som är” men tack vare vissa skapelseprinciper och lagar har jaget förmåga att ”se” sig självt, vilket är grundvalen för all livsupplevelse. Synen av detta ”något som är” är inte detsamma som ”något som är” (synen av tinget ifråga är inte detsamma som tinget i sig). Världsalltet med sina oändliga möjligheter till livsupplevelse på alla plan kan alltså upplevas endast på grund av att allt förnimbart är illusioner och dessas förhållande till andra illusioner. Allt vi åstadkommer via exempelvis vår forskning ger blott relativa resultat. Alla fenomen som rörelse, färg, storlek, tid är illusoriska som vi en djupare analys ger svaret ”ett något som är”.
Jaget är det enda absolut existerande – allt annat är illusioner. Men illusionerna är nödvändiga för livets upplevelse – livet är ”något” bestående av illusioner.
Då jaget, av Martinus även kallat det gudomliga något, är evigt och oändligt måste det i sig inrymma allt av färger, former, vikter och volymer. Inget av dessa kan därför utgöra jagets analys. Vi kan endast konstatera att jaget är ”ett något som är”. Men hur kan det obegränsade bli begränsat, det osynliga synligt, det immateriella materiellt, evigheten tidsbegränsad? Det beror på att detta inte sker, vi upplever det bara som om så skedde. Det vi ser är illusioner. Det obegränsade finns i varje ting, fysiskt som psykiskt. En meter eller en sekund kan delas i två delar. Varje del kan delas i sin tur och vi kan hålla på i all oändlighet att dela och få oändligt många delar. Men oändligt många delar blir oändligheten eller evigheten. När nu synen av omvärldsenergierna som de upplevs som naturen omkring oss är illusioner – är de då objektiva? Ja, fysiskt sett och med hela livsupplevelsen koncentreras till det fysiska kan det tyckas så med den föreställningsvärld vi har men kosmiskt sett är illusioner inte reella, även om de upplevs så på det fysiska planet.

Ställförflyttningen

Ställförflyttningen, att en fysiskt förnimbar rörelse- eller energikombination förflyttar sig i det fysiskt upplevda rummet, mäts ofta i meter per sekund. Men all upplevelse av tid och rum sker ju ”i” jaget och är en funktion av jagets energiers reaktioner med omvärldsenergierna via medvetandet. Det fysiska rummet och de fysiska tidsmåtten är således illusoriska, de är egentligen av helt inre slag. Fysikt avstånd och fysisk tid motsvaras på det psykiska planet av tillstånd – olika energikombinationers tillstånd (vibrationshastigheter), och dessas förändringar, som ger förutsättningarna för upplevelse (av jaget). Upplevelsen av att jag tar ett steg i riktning mot någon annan eller föreställningen om att jorden kretsar kring solen motsvaras på det psykiska planet av vibrationsförändringar mellan energikombinationerna ifråga. Det fysiska avståndet mellan solen och jorden motsvaras psykiskt av att solens vibrationsnivåer skiljer sig från jordens. När vibrationsnivåerna rytmiskt ändras även hos vår galax samt internt inom jorden upplevs detta som att jorden rör sig i sin bana runt solen samt att jordklotet roterar.

Förvandlingen

En vilken som helst energikombination är aldrig isolerad från något annat. Det innebär att i hela den psykiska och fysiska världen det sker reaktioner mellan olika rörelsekombinationer, rörelser orsakade av jagens agerande med energioceanen. Förr eller senare bryts även den motståndskraftigaste kombination ned. En närmare analys visar att energierna genomgår kretslopp. Jagen har visserligen en fri vilja att laborera med energierna men inom vissa ”ramar” – hade dessa inte funnits hade någon vilja inte funnits. Ramarna utgörs av de s.k. skapelseprinciperna men här måste jag hänvisa till Martinus.

Materien

Vi skiljer mellan organisk och oorganisk materia. Enligt Martinus består organisk materia (vegetabiliska och animaliska ämnen) huvudsakligen av de lågvibrerande grundenergierna tyngd och köld, vilket är förutsättning för livsupplevelse på det lågvibrerande fysiska planet.
Den oorganiska materien är utöver tyngdenergi dominerad av intuitions- och minnesenergierna, de snabbast vibrerande grundenergierna.
Våra sinnesorgan, utvecklade för dagsmedveten upplevelse på det fysiska planet, består mestadels av organisk materia och kan därför reagera med likartade energikombinationer. Den oorganiska materien ligger däremot på ”för stort avstånd”, vibrationsmässigt, för att tillåta dagsmedveten upplevelse i nämnda materia. Vi saknar förmåga att direkt kunna ”se” vad som sker med de livsenheter, som bygger upp den oorganiska världen och får därför förlita oss på teoretiska beräkningar och analyser, tänkande på det psykiska planet.
För en heltäckande analys av materiebegreppet måste jag här hänvisa till Martinus.

Efter denna ytterst summariska beskrivning av Martinus analyser av verkligheten skall vi försöka analysera vad naturkonstanterna egentligen betyder. När det gäller bedömningen av den materialistiska vetenskapens syn måste vi ha klart för oss att den utgår från den fysiska materien som det grundläggande, reella i tillvaron. Man skulle kunna likna det vid att man stängt in sig i ett materiellt rum i vilket man mäter och väger tak, väggar och golv – mått och viktfacit är nödvändiga för att något skall anses vetenskapligt. Skulle man råka skymta något utanför det fysiska rummet skulle det betraktas som följdverkningar av materiella processer eller som övertro eller artefakt. Denna uppfattning börjar nu förändras och många anser att ett paradigmskifte är nära förestående.

Analys av naturkonstanterna

Ljushastigheten

Den materialistiska vetenskapen menar att ingenting kan gå fortare än ljuset eller rättare ingen information kan överföras snabbare än ljuset. Ljuset antas bestå av fotoner. Hur lång livslängd har en foton? Enligt några forskare måste den ha evig livslängd om den inte reagerar med något, varvid den övergår i annan form. Andra menar att den åtminstone lever omkring åtta minuter, så lång tid det tar för den att färdas från solen till jorden. Andra åter anser att den energi ljusvågen har ständigt och jämt leder till att fotoner nybildas och förintas i det medium vi förr kallade vakuum men som nu anses uppfyllt av olika energislag.
Martinus säger att när vi är bortom ljushastigheten är vi i den andliga eller psykiska världen. Han indelar de levande väsendena i olika kategorier där alla utvecklas och invecklas i rytmiska spiralkretslopp. Vi befinner oss som människor i vårt mellankosmos med vår tids- och rumsupplevelse med den fysiska förnimmelsehorisont som våra ”fysiska” sinnesorgan ger. Det är inom denna all vår materialistiska forskning arbetar även om planläggning och tolkning av resultaten sker på det psykiska planet (tänkandet).
Fotonen representerar den snabbast vibrerande energimängd som våra ”fysiska” sinnesorgan kan reagera med. Mera högvibrerande energikombinationer är oåtkomliga för fysisk upplevelse och är därför att betrakta som psykiska eller andliga eller elektromagnetiska (i vidsträckt bemärkelse) materier. Även dessa är organiserade i levande väsen i levande väsen.
I den psykiska energioceanen skapas (!) ständigt och jämt energikombinationer som möjliggör för diskarnerade (andliga) fotonindivider att inkarnera och därigenom skapa kroppar, som vi kan uppleva fysiskt. Livslängden för en sådan för oss fysiskt förnimbar fotonkropp är ytterst kort, den kortaste vi med fysiska sinnen kan uppleva. Åldern, sträckan från födelse till död för fotonen i vårt medvetande, blir den minsta fysiskt förnimbara tiden liksom fotonens rumsliga utsträckning blir den fysiskt minsta upplevbara storleken. Här må inflikas att vi inte har förmåga att se en enskild foton, det fordras enligt vissa undersökningar åtminstone 20000 fotoner för att åstadkomma en upplevbar ljusimpuls i ögat.
Om vi nu skall mäta hastigheten på ställförflyttningen för ett föremål uttryckt i meter per sekund jämfört med andra ställförflyttningar finner vi följande. Energikombinationen, det fysiskt upplevda tinget, upplevs fysiskt förflytta sig en meter på en sekund, hastighet 1 m/s. Detta motsvaras på det psykiska planet av att vibrationsnivån på tinget ifråga ändrat sin vibrationsnivå i förhållande till omgivningens vibrationsnivåer så mycket att vi upplever föreställningen om den fysiska ställförflyttningen en meter. Det fysiskt upplevda avståndet en meter betyder alltså psykiskt en viss vibrationsskillnad, en skillnad som vi fysiskt ”objektiviserat” genom att flera jag kommit överens att bestämma den subjektiva upplevelsen till just en meter. Alla fysiska avstånd motsvaras på det psykiska planet av vibrationsskillnader! En viss vibrationsskillnad på det psykiska planet mellan olika energikombinationer ger alltså föreställningen om ett visst fysiskt avstånd.
Men tiden, det psykiska rummet vid fysisk upplevelse? En viss tid upplevs på det psykiska planet som mellanrummet mellan olika hastigheter på energikombinationers förändringar i förhållande till en fast punkt, jaget. Konsekvenser: jaget upplever sig som evigt och är sitt eget tyngdkraftcentrum. Nuet blir ständigt skiftande genom omskapelse av energikombinationer och upplevelsen av dessas reaktioner.
Man kan ju inte logiskt tänka sig att mäta fotonens hastighet i förhållande till andra fotoner eftersom vår upplevelse av fotonens livslängd är så kort att den diskarnerat (övergått från korpuskulär till elektromagnetiskt, vågformigt, tillstånd) innan den hunnit röra sig i förhållande till andra fotoner.
Tiden på det psykiska planet när det gäller fotonen innebär att jaget registrerar hastigheten på fotonens förändring från födelse till död. Eftersom fotonens livslängd är ytterst kort kommer hastigheten på förloppet att bli svindlande, det snabbaste vi fysiskt kan uppleva. Det finns ju inga fysiskt upplevbara energikombinationer med kortare livslängd. Vi har kommit till vår fysiska förnimmelsehorisonts yttersta gräns. Bestämmer jag nu hastigheten på fotonens förändring från födelse till död i förhållande till fysiskt ”objektiviserade” hastigheter blir resultatet c. Det spelar ingen roll var eller hur eller i vilka sammanhang jag söker fastställa c, resultatet blir alltid detsamma för jag mäter hastigheten på förändringen födelse till död för fotonen. Här kan man naturligtvis invända att fotoner är levande väsen med olika livslängd men jag mäter ju inte enskilda fotoner utan ett stort antal med viss medellivslängd.
Om vi vore fotonindivider med fysiskt dagsmedvetande skulle vi uppleva fysiska ställförflyttningar överallt omkring oss. För ett makrokosmiskt väsen tre spiralvarv över oss som upplever oss som vi upplever fotonen skulle vårt fysiska framträdande som foton precis kunna registreras och storleksbestämmas innan vi försvinner. Det psykiska rum, tiden, som vi hann uppfatta som makroväsen skulle vara det minsta upplevbara för detta, den kortaste tid som fysiskt ”finns”. I förhållande till andra av makroväsendet upplevda tider försvinnande kort.
Men fotonen hade också tagit en viss plats. Både tiden och rummet hade i medvetandet gått från en punkt till en annan och därvid skapat förnimmelsen av rum men också tid genom att hastigheten på förloppet hade jämförts med andra hastigheter. Ljushastigheten hade då kunnat bestämmas om vi antar att utsträckningen på fotonen är en plancklängd och dess fysiska framträdande en plancktid vilket ger värdet på c. (Ett något bisarrt räkneexempel eftersom planckbegreppen beräknats med utgångspunkt från c)
Den energimängd fotonen har som inkarnerad i ur vår synvinkel fysisk materia (korpuskulär) försvinner naturligtvis inte när fotonen diskarnerar, övergår till det psykiska eller elektromagnetiska planet, det finns kvar som olika former av energi oåtkomlig för fysisk upplevelse för oss. Vi kan bara med idéer och beräkningar på vårt psykiska plan bilda oss föreställningar av vad det kan vara (mörk materia?, mörk energi?).

Gränser

Gränsen mellan psykisk och fysisk materia är olika för väsen i olika spiralvarv. Vi tänker oss den psykiska energioceanen som elektromagnetiska vibrationer, eviga och oändliga. Samtliga energikombinationer består av de sex grundenergierna som hålls samman till livsenheter av ett jag. Världsalltet är alltså uppbyggt av levande väsen i levande väsen. I det oändliga spektret av olika vibrationsnivåer kan jagen ha olika fokuseringspunkter. Under utvecklingens gång kommer väsendena att bilda speciella i grunden rent psykiska energikombinationer, de s.k. fysiska sinnesorganen, som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger föreställningen om en fysisk värld. Från sin fokuseringspunkt i energioceanen har då jaget ett
”fysiskt” förnimmelseområde, vars omfattning begränsas av sinnesorganen. För vårt vidkommande utgör fotonerna de minsta upplevbara ”fysiska” energikombinationerna med de vibrationsnivåer dessa har ”neråt” på vibrationsstegen och som ger oss möjlighet att beräkna ljushastigheten. ”Uppåt” mot allt större och större livsenheter som planeter, solsystem och galaxer begränsas vårt förnimmelseområde också av ljushastigheten – skulle en galax avlägsna sig snabbare än ljuset skulle vi inte kunna registrera den.
För jordklotsindividens vidkommande ett spiralvarv över vårt torde den fysiska förnimmelsehorisonten ligga vid fysiska företeelser av cellers storlek och ljus i vår betydelse ligga i den rent psykiska världen och alltså inte kunna upplevas. Upplevelsen av tid är också helt olika för oss och jordklotet.
På motsvarande sätt kan vi undersöka förhållandena för en cellindivid vars nedre gräns måste ligga några spiralvarv ned i vår underliggande kosmiska oktav, där solsystemsindivider skulle motsvara fotoner för oss.
Ljushastigheten är därför en ”lokal” företeelse hos oss och inte något universellt giltigt.

Plancks konstant
Allt utbyte av energi mellan materiekombinationer sker via kraftpartiklar enligt kvantmekaniken. Energin är alltså på atomärt plan kvantifierad, slumpmässig och kan orsaka sådana fenomen som kvantsprång – att en partikel förflyttar sig från en plats till en annan utan att tillryggalägga avståndet mellan platserna. Man antar också att det i de energifält som finns i vakuum ständigt och jämt bildas partikel-antipartikelpar som poppar upp och försvinner. Hastigheterna på dessa subatomära partiklar närmar sig ljushastigheten. Skulle de eventuellt uppnå c skulle de inte längre ha någon längdutsträckning samtidigt som massan blivit oändlig. Man har med olika teorier sökt förklara dessa till synes orimliga förhållanden.
Om vi drar konsekvenserna av Martinus energilära på detta plan skulle vi kunna tänka oss följande – och här måste jag erkänna att det är egna slutsatser som presenteras som kosmiskt sett inte behöver vara logiska. Martinus har mig veterligen inte uttalat sig om kvantmekaniken.
Skeendena på kvantnivå sker vid hastigheter nära ljushastigheten, d.v.s. i närheten av den psykiska eller andliga världen. De partiklar vi via beräkningar kan ana oss till är alltså ytterst kortlivade och kan inte iakttas direkt. Partiklarna är direkta följdverkningar av levande väsens agerande med den fysiskt upplevbara världen och med den psykiska energioceanen. Laborerandet med energierna leder till uppkomsten av olika energikombinationer i vilka ur vår synvinkel olika diskarnerade (psykiska) väsen kan inkarnera fysiskt. Processerna sker på så ”långt avstånd” från oss att vi inte kan uppleva de enskilda partiklarna utan endast registrera omsättningar i energifältet, orsakade av stora mängder partiklars fysiska tillkomst och försvinnande. Materialisternas partikel-antipartikelpar skulle då kunna förklaras med att partikeln motsvarar en inkarnerad individ och antipartikeln bristen på den energimängd i fältet som partikeln tagit i anspråk. Som om jag gräver en grop på plan mark. Den uppskottade jordhögen motsvara partikeln och gropen antipartikeln.
Kvantsprånget kan förklaras med att det inte är en och samma partikel jag studerar som plötsligt uppträder här eller där. Det är istället förändringar i den psykiska energivärlden som möjliggör för partiklar att inkarnera på skilda platser, registreras och försvinna nästan ”samtidigt” som andra inkarnerar.
Materiepartiklar som utbyter energi med varandra via kraftpartiklar kan förklaras med att när olika energikombinationer kommer i resonans det sker reaktioner som medför nya energikombinationer i vilka diskarnerade väsen kan inkarnera fysiskt och därmed kunna registreras.
Det man inom materialismen kallar fält är alltså energikombinationer organiserade som levande väsen i spiralvarv under oss i all oändlighet. I gränstrakterna mellan vår fysiska horisont och den psykiska världen sker reaktioner som ger möjligheter för diskarnerade väsen att inkarnera ur vår synvinkel fysiskt. Livslängden på dessa inkarnationer är ytterst kort och hastigheten på avsnittet fysisk födelse till fysisk död svindlande i förhållande till våra ”normala” hastigheter. De fysiska inkarnationer som är mer kortlivade än fotonens (har högre hastighet än c) är otillgängliga för att kunna registreras som fysiska av oss och är därför psykiska, elektromagnetiska eller andliga ur vår synvinkel.

Plancklängden och plancktiden

När vi studerar dessa begrepp befinner vi oss i gränstrakterna mellan fysisk och psykisk materia. Kommer vi bortom den fysiskt upplevbara storleken och tiden kan vi inte göra direkta observationer på vad som händer. Att det finns något bortom kan bara indirekt påvisas genom de verkningar detta något utövar på den fysiskt upplevda och observerbara materien. Man måste arbeta med tankarna, ren psykisk materia. Gjorda observationer på det fysiska planet leder då till upprättande av hypoteser och teorier om vad som kan tänkas ske bortom den fysiska förnimmelsehorisonten, i den elektromagnetiska eller psykiska världen. Enligt det epifenomenalistiska postulatet är denna värld följdverkningar av rent fysiskt materiella processer, något som för varje dag verkar mer och mer osannolikt.
Bland många framgångsrika teorier kan nämnas kvantmekaniken som betyder oerhört mycket för den materialistiska vetenskapen men även för gemene man i vardagslivet. Är teorin sann och ger den en rättvisande bild av verkligheten? Svaret är ja och nej i förhållande till Martinus analyser. Ja, därför att allt i ett utvecklingsperspektiv har sin absolut nödvändiga plats i tillvaron. Där vi människor befinner oss nu med vår starka anknytning till fysisk materia
kan teorin öppna nya horisonter på vår väg mot en sann världsbild.
Nej därför att teorin förutsätter att det gäller helt andra lagar och principer i mikrokosmos än i mellan- och makrokosmos. Martinus påpekar ofta ”som i det stora så i det lilla” och hans skapelseprinciper är desamma i hela kosmos. Nej, därför att man betraktar gravitationen som försumbar på atomnivå– utan att veta vad gravitation egentligen är. Nej därför att man använder sig av fyra fundamentala krafter i tillvaron: starka och svaga kärnkraften, elektromagnetism och gravitationen – krafter som är slumpens skördar och som anses ligga bakom all kraftutlösning i tillvaron. Skulle verkligen dessa krafter vara felaktiga, de har ju bidragit till att ge oss allt från atombomber till mobiler och TV? Martinus visar att all kraft som manifesteras i världsalltet orsakas av att jagen via sina viljeenergier, dagsmedvetet eller som automatfunktion, påverkar tyngd-köldenergibalansen varvid kraft utlöses. Hur kan detta fysiskt upplevas så att det ger upphov till föreställningen om de fyra krafterna? Ja, i kosmos är allt lagbundet och på tillräckligt långt kosmiskt avstånd kan observationer kategoriseras och ge underlag för teorier som kan visa sig användbara utan att fördenskull spegla verkligheten. Hade denna kunskap från Martinus analyser kunnat ge oss vad den materialistiska vetenskapen åstadkommit? Helt säkert men inriktningen på forskning hade varit en annan än vad som nu är fallet.
E=mxc i kvadrat visar att energi och massa är ekvivalenta. Eftersom omräkningsfaktorn är ljushastigheten i kvadrat innehåller varje liten massa väldiga energimängder. Formeln anses fundamental inom materialismen. Martinus analyser beskriver fysisk materia som ”frusen elektricitet” och till skillnad från materialisterna definierar han elektricitetsbegreppet noga. När väsen på vissa utvecklingsnivåer skapat elektricitetsmateria eller strålformig energikombination med övervägande minnes-, instinkt- och tyngdenergi kommer den vidare utvecklingen – på grund av de kosmiska skapelseprinciperna – att innebära ökad tilldragning av köldenergi. Den reaktion som då äger rum innebär att vi får en övergångsform till fysisk materia nämligen elden. Denna utgörs av en serie bindningar och explosioner inom energioceanen, beroende på om tyngd- eller köldenergin kommer i dominans. Blir köldövertaget mera permanent får vi frusen elektricitet, d.v.s. energikombinationer där spänningen mellan de konträra tyngd- och köldenergierna hålls inom en av det aktuella väsendet kontrollerad nivå, vilket möjliggör upplevelsen av fasta, flytande och gasformiga materier.
Vad är det då som händer vid en atomsprängning om vi försöker tillämpa Martinus analyser? (Martinus har varnat för kärnklyvningar!). Atomen är en energikombination, skapad av ett jag som befinner sig i vad Martinus kallar elementarpartikelspiralvarvet. Den fysiska livslängden på atomen torde röra sig om bråkdelar av en sekund. Att vi trots detta tycker oss kunna iaktta ett ämne år efter år utan att se någon förändring beror på att vi inte ser de enskilda atomerna. Vi ser istället ett energitillstånd, skapat av ett makroväsen ur atomens synvinkel, i vilket atomer kan inkarnera ständigt och jämt. Undersöker vi atomen närmare finner vi att den i sin tur består av levande väsen, det vi kallar protoner, neutroner och elektroner, vilka i sin tur skapar energikombinationer i vilka levande väsen kan inkarnera o.s.v. Inom atomen är nästan all fysiskt upplevbar materia samlad i kärnan, d.v.s. koncentrationen av de materiebildande tyngd- och köldenergierna har här av väsendets viljeenergier koncentrerats så att ämne med stark spänning etablerats, en bunden kraft, som vida överstiger de ”spänningspaket” (elektronerna) som kan inkarnera fysiskt i de energifält som orbitalerna utgör.
Vid normala kemisk-fysikaliska reaktioner berörs inte atomkärnorna men skulle vi tillföra så mycket tyngdenergi till en atomkärna att viljeenergierna och köldenergin kom i underläge skulle en explosion inträffa och stora mängder energikombinationer med övervägande tyngdenergi påverka omgivningen med nya explosioner som följd. Energikombinationer med dominerande tyngdenergi hade löpt amok och skapat förutsättningar för bildandet av nya energikombinationer i vilka väsen med instabil, tyngddominerad energisammansättning kunnat inkarnera. De flesta av dessa processer hade ägt rum ”utanför” våra fysiska förnimmelseramar och upplevts som strålning av olika slag, tyngdenergidominerad och därför nerbrytande.
Men vart tar viljeenergierna och den i atomkärnan koncentrerade köldenergin vägen vid en atomsprängning? Som tidigare nämnts kan ingen grundenergi förekomma ensam, alla energier är alltid kombinerade med varandra som en följd av jagens laborerande med energioceanen.
Det innebär att vid explosionen nya energikombinationer bildas i vilka diskarnerade väsen kan inkarnera varav vissa kan upplevas av oss som fysiska partiklar, andra åter är så kortlivade, har högre hastighet än fotoner, att de är utanför vår fysiska förnimmelsehorisont och därmed registreras som ”ren” energi – som alltså även den består av levande väsen i levande väsen.
Varför är detta så farligt? Atomkraften kan betraktas som en del av jordklotsindividens livskraft som bl.a. yttrar sig som kärnklyvningsprocesser i jordens inre. Dessa är nödvändiga för jordens värmebalans och sker väl avskilda från processerna i biosfären där liv i vår konventionella mening uppträder. Denna form av livskraft är oerhört mycket starkare än vår livskraft och skulle den komma ”lös” i biosfären skulle konsekvenserna bli förödande på sikt. Det är ju just vad vi upplever nu – även om skadeverkningarna av vårt användande av atomkraft ännu inte mer än börjat.
Vi kan se atomsprängningar ur en annan synvinkel. En människa får ett raseriutbrott, d.v.s. tyngdenergin kommer i överläge i dess medvetande. Våra tankar är livskraft för våra mikroväsen, från organ, celler, molekyler, atomer och vidare bortom vår fysiska horisont. Den vid raseriutbrottet mobiliserade tyngdenergin kommer då att orsaka explosioner i mitt inre och ”atomexplosioner” i vad som motsvarar våra atomer i spiralvarv under vår kosmiska oktav.
Vad menas då med E i formeln E=mxc i kvadrat? Begreppet energi har ingen klar vetenskaplig definition inom materialismen, man skiljer mellan gravitationsenergi (som egentligen är en kraft), rotationsenergi, orbital rörelseenergi, kärnkraftenergi, stjärnornas inre värmeenergi, solljusenergi, kemisk reaktionsenergi, jordutstrålningsenergi samt de kosmiska mikrovågornas strålningenergi. Vilka av alla dessa energislag är det som frigörs vid atomsprängningen? Och all eventuell energi som ligger bortom vår förmåga att registrera den!
Det E det är fråga om är vad jag förstår den energi som ligger inom de ramar som begränsas av bl.a. planckkonstanterna och ljushastigheten. Det som ligger bortom kan man bara spekulera om eller förneka.
E i Martinus analyser är den fysiska och psykiska energioceanen som tack vare jagens skapar- och upplevelseförmåga gör det möjligt för jaget att se sig självt. Eftersom synen av något inte är detsamma som detta något i sig och detta något är det enda reella i tillvaron blir E illusoriskt. Men väl så verkligt när man befinner sig som upplevande i illusionen.

Protonens och neutronens massa

När man skall beräkna massan hos en proton eller en neutron inom den materialistiska vetenskapen har man hela tiden hållit sig inom vad vi skulle kunna kalla det fysiska rummet med de begränsningar som naturkonstanterna ger. Man kan inte ta en proton och väga den eller se den. Man kan bara indirekt via mätningar på mycket stora mängder av dem få en uppfattning om vad det rör sig om. Gjorda observationer ger underlag för olika teorier som sedan kan testas i nya försök. När tillräckligt många samstämmiga resultat uppnåtts menar man sig ha bevisat en viss teori. Men hela tiden utgår man från de materialistiska postulaten och exkluderar en bakomliggande psykisk värld som är primär i förhållande till den fysiskt upplevda världen. Detta kan inte ge en heltäckande förklaring till vad som egentligen försiggår på atomnivå.
Enligt Martinus är protoner och neutroner levande väsen som kan befinna sig på olika fysiska stadier i sin utveckling, från rent mineraliska via växt- och djurformer till motsvarande mänskliga individer, principiellt sett. Dessa inkarnerar och diskarnerar kanske tusentals gånger per sekund inom det energitillstånd som ett makroväsen ställt till förfogande. Här får vi skilja mellan stoff- och livsenheter. En sten vars energitillstånd en gång skapats av jordklotet är naturligtvis inte ett levande väsen, den är en stoffenhet. Men den ger möjligheter för mikroväsen att inkarnera i den.
När vi nu studerar stenen på stort kosmiskt avstånd kan vi inte se vad som egentligen sker i den men vi kan registrera energiomsättningar. Dessa leder till antaganden och hypoteser och fler och fler experiment skapar underlag för att beskriva tänkbara strukturer i materien. Detta har lett till vår nuvarande atomteori. Fler och fler undersökningar tycks bekräfta denna. Men är den sann? Kanske, men inte nödvändigtvis. Vi utgår från ett slutet system begränsat av naturkonstanterna och fysisk materia som vi bestämt utifrån experiment i denna utan någon fast punkt att stödja oss på. Alla begrepp är relativa. Ger det oss den sanna bilden? Naturligtvis inte och det börjar man mer och mer inse, kanske mest tack vare kvantmekaniken som ställt gamla föreställningar på huvudet – utan att för den skull ge de logiskt heltäckande svaren.
Som framgått av det föregående är protonens och neutronens livslängd ytterst kort, vad jag förstår tusendelar av en sekund.

Avogadros tal

När vi talar om att en mol av ett ämne innehåller så eller så många atomer eller molekyler utgår man från att dessa är desamma hela tiden. Som framgått av det ovanstående är detta inte fallet. Men undersökningar visar ju gång på gång att talet är korrekt. Ja, med de utgångspunkter man har kan så vara fallet under förutsättning att det inte är samma partiklar (organismer) man studerar. Vi undersöker ett energitillstånd i vilket en viss mängd väsen inkarnerar och diskarnerar ständigt och jämt. Antalet fysiska inkarnationer är då relativt konstant i samma energitillstånd.

Slutledningar

Man måste beundra den materialistiska vetenskapen för vad den åstadkommit samtidigt som man fruktar för vad som komma skall. Vetenskapen är för närvarande nästan helt intelligensbaserad, är varken ond eller god och kan därför användas för egoistiska eller destruktiva ändamål även om mycket gott presteras. Jag använder här begreppen ont och gott. Enligt det tredje testamentet är det mera korrekt att tala om det behagligt respektive deobehagligt goda eftersom allt kosmiskt sett är mycket gott. För att inse detta fordras ingående studier av TT.
Med tanke på mänsklighetens nuvarande själviska inställning är det en uppenbar fara att vetenskapen mer och mer inriktas på att tjäna enskilda (stater som individer) på bekostnad av människorna i allmänhet. Det behövs en andlig vetenskap, en sådan som TT representerar, där det rent intelligensmässiga kompletteras med känsla, en intellektualisera känslovetenskap där moralbegreppet och altruismen är ledstjärnor.
Kan en sådan vetenskap ge oss de svar på tillvarons gåtor som materialismen går bet på? Som antytts i det ovanstående är detta möjligt. Men borde inte den andliga vetenskapen hålla sig till sitt område, moral och andlighet, medan materialisterna håller sig till materien? Kanske kan det tyckas så men den dag det blir uppenbart att det inte finns någon skillnad mellan fysisk och psykisk materia, när reinkarnationen är allmänt accepterad och Gudsbegreppet fått en vetenskaplig förklaring, då har vi fått en logisk vetenskap.

Gunnar Carlsson
Kaptensgatan 40, 25270 Råå. Email: gunnar.carlsson@gmail.com

Leave a Reply

avatar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

  Subscribe  
Notify of