Fri kraft

Skrevet af Gunnar Carlsson

Martinus verk ”Det Tredje Testamentet” öppnar nya möjligheter för oss att förstå tillvaron och lösa problem som mänskligheten brottas med. Bland dessa skall här energifrågan belysas med syfte att finna möjligheter för kraftproduktion som är billig, hart när obegränsad, lättillgänglig och miljövänlig.
Jag utgår från TT:s energilära vilket bl.a. innebär en ny syn på naturvetenskapliga begrepp som energi, kraft, tid, rum och materia.
Redogörelsen i fortsättningen förutsätter god kännedom om Martinus analyser samt den materialistiska vetenskapens världsbild. De ytterst summariska analyserna nedan behöver kompletteras med analyserna i TT för att bli heltäckande och logiska.

Upplevelsen

Varje form av upplevelse förutsätter något som upplever – ett jag – samt något som kan upplevas. Det upplevande något måste i sig utgöra en kontrast till det upplevda. Detta är under ständig förvandling, är alltså rörelse, som är synonymt med energi. Martinus skiljer mellan sex olika grundenergier samt moderenergin som kan ses som förmedlande länk mellan jaget, den fasta punkten eller evigheten och oändligheten samt rörelse- eller energioceanen som alltid är kombinationer av samtliga sex grundenergier. I absolut mening finns bara jaget men då detta har en skapelse- och upplevelseförmåga kan det skapa kontraster av evigheten och oändligheten, kontraster som möjliggör livsupplevelse, vilken alltså är illusorisk i förhållande till det enda reella, jaget. Livsupplevelsen i sin tur är av två slag: psykisk och fysisk. Det som upplevs är primärt elektromagnetism eller psyke eller ande som utgör energi- eller rörelseoceanen. Jagen kan dock skapa s.k. fysiska sinnesorgan, speciella energikombinationer av rent andlig karaktär, som vid reaktion med energioceanen ger jaget förställningar om fysiska materier som alltså är illusoriska. När vi talar om fasta, flytande och gasformiga materier är dessa vid analys intet annat än tomrum fysiskt sett men ett tomrum som inte är ett ingenting utan en tummelplats för energikombinationer av rent elektromagnetisk eller psykisk eller andlig karaktär.
När vi studerar vad vi kallar fysiska fenomen måste vi då alltid söka förklaringar i den bakomliggande elektromagnetiska energioceanen vars processer i sin tur är en funktion av jagens agerande.

Människan av idag har utvecklat fysiska sinnesorgan som ger en begränsad bild av energioceanen. Hon är så bunden av dessa fysiska sinnesorgans vittnesbörd om världsalltet att hon tror att materien är det enda reella enligt de postulat och läror som är grunden för den materialistiska vetenskapen. Denna inställning håller nu på att förändras.
Eftersom bilden av världsalltet upplevs via de fysiska sinnesorganen och inte från en fast punkt, jaget, som mer eller mindre förnekas, blir allt relativt. Inom parentes sagt kan upplevelse av rent psykisk karaktär utan förmedlande av fysiska sinnesorgan ge en helt annorlunda syn på tillvaron där jaget är den fasta punkten och energikombinationer kommer och går alltefter jagets tilldragning och frånstötning. Jaget upplever sig alltså som evigt.
Vi utgår från att det upplevbara världsalltet utgörs av en evig och oändlig energiocean under ständig förvandling. Man skulle kunna säga att den består av strålar och vågor med olika frekvens eller elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse. Enligt Martinus är alla energikombinationer sammansatta av de sex grundenergierna och dessas omsättningar funktioner av jagens agerande via moderenergin. När ett jag utvecklat fysiska sinnesorgan betyder detta att det har fått förmåga att fokusera på vissa avsnitt av energioceanen beroende på sinnesorganets ”frekvensbredd” och inom detta skapa föreställningen om fysisk materia som alltså är illusorisk. Det sinnesorgan som är mest ”högfrekvent” är ögat som därmed ger oss uppfattningen om det minsta fysiska objekt vi kan föreställa oss eller annorlunda uttryckt: genom ögat når vi ur vår synvinkel gränsen nedåt i världsalltet för fysisk materia.
Innan vi går vidare skall här påpekas att all upplevelse ur en synvinkel innebär att jaget ser eller analyserar sig självt och att synen av ett ting, i detta fall jaget, inte är detsamma som tinget i sig.
Den fysiska värld som vi byggt upp med hjälp av de fysiska sinnesorganens reaktioner med energioceanen har då som minsta fysiska objekt det man kallar elementarpartiklar och bland dessa har man nu nått ner till foton-, kvark- och Higgsnivån. Uppåt begränsas vår värld av ”universumpartikeln”. Allt ”utanför” finns inte enligt tidigare teorier och skulle således innebära ett ingenting. Men förutsättningen för upplevelse överhuvudtaget är kontrasterande energikombinationer och ett ingenting är inte någon energikombination. Gränsen mellan energioceanen och detta ingenting skulle aldrig kunna fastställas och all livsupplevelse omöjliggöras. Det finns inte i hela världsalltet ett absolut ingenting – endast som en tänkt kontrast till någonting.
Som nämnts är all fysisk upplevelse relativ. Vad är det egentligen som händer när ögats energikombinationer med vissa frekvenser reagerar med vissa av energioceanens frekvenser? Reaktionerna skapar nya energikombinationer vilket i sin tur skapar förutsättningar för mikrokosmiska väsen att inkarnera. Allmänt gäller att när ett makroväsen ställer lämpliga energikombinationer till förfogande vissa rent andliga väsen (jag med sina andliga strukturer) kan skapa energikombinationer som kan upplevas som fysiska, både av jaget ifråga samt av andra väsen som har ”frekvenskontakt” med vederbörande.

Ljus, tid, rum och avstånd

Solen är vår förnämsta ljuskälla. Processer på solen skapar energitillstånd som genomstrålar hela solsystemsindividen. När sådana tillstånd reagerar med ögats energikombinationer skapas nya kombinationer, lämpade för fotonindivider att inkarnera fysiskt i. Livslängden för en sådan foton är försvinnande kort, d.v.s. hastigheten på förloppet (energiomsättningarna) från födelse till död är oerhört stor jämfört med hastigheterna på motsvarande förlopp i vår normala fysiska värld. Vi observerar ju vid gränsen ”nedåt” av vår fysiska förmåga där frekvenserna är oerhört mycket högre än ”närmare” oss. På motsvarande sätt blir frekvenserna och upplevelserna av energiomsättningar inom makrokosmos så mycket långsammare än hos oss närliggande processer. Vår upplevelse av fysiska fenomen spänner alltså från elementarpartiklarnas hastighet på förloppet födelse till död som vi betecknar i fallet med fotonerna som c (livslängden rör sig om miljondelar av en sekund) till universumpartikelns nästan oändligt lilla hastighet (livslängd på tiotals miljarder av år). Men vad är en hastighet? Man mäter den ofta i meter pr sekund. Men vad är ett avstånd eller en tidsenhet eller ett rum?
På det psykiska planet, det primära för upplevelse, sker följande. De frekvensområden som mina sinnesorgan har reagerar med vissa av energioceanens frekvenser varvid nya energikombinationer skapas. Dessa av rent elektromagnetisk natur går som impulser till särskilda strukturer i jagets andliga kroppar där de reagerar med förnimmelseregistret eller erfarenhetskartoteket, de kosmiska skapelseprinciperna (bl.a. kontrast- och perspektivprinciperna) m.m. vilka skapar föreställningar om, ljus, färger, ljud, smak, känsel och lukt. Hela vår upplevelse av den yttre världen sker alltså ”inom” oss och livsupplevelsen är helt och hållet en personlig sak som egentligen innebär att jaget ser in i sin eviga tillvaro. Tack och lov (?) på grund av de fysiska sinnesorganens agerande, får vi uppfattningen om en yttre värld i vilken vi kan handla mer eller mindre ändamålsenligt hur illusorisk denna värld än må vara. En konsekvens av ovanstående summariska analys blir att jaget är evigt, det har aldrig ”fötts” eller kan dö. Det är höjt över tid och rum.
Hur skapas då tiden och rummet? De energikombinationer som jagets sinnesorgan kan reagera med är under ständig förvandling. Denna kan gå snabbare eller långsammare vilket betyder att impulserna till de psykiska strukturerna skapar i medvetandet föreställningen om olika energikombinationers olika förvandlingshastigheter. När jaget jämför dessa skapas ett mellanrum av rent psykisk art mellan hastigheterna. Detta mellanrum är tiden som alltså kan betecknas som ett psykiskt rum. Varje förvandling går från en punkt i medvetandet till en annan och därvid skapas rummet. En förvandling upptar ett visst avsnitt i medvetandet, en annan en annorlunda sträcka. Denna kan i förhållande till jagets nu (jagets fokuseringspunkt i energioceanen) vara sammanträffande (här), ligga framför eller bakom varvid rumsuppfattningen skapas. En energikombinations förvandling från ett tillstånd till ett annat upptar alltså ett tidrum vilket är detsamma som ålder. Annorlunda uttryckt: tid är rumbeteckning för hastighet eller rörelsens(manifestationens) distans eftersom förändringens skala är tiden.
Hur skapas då föreställningen om avstånd? Rummet i yttre bemärkelse är ju en illusion. I den elektromagnetiska världen motsvaras det fysiska avståndet av frekvensskillnader mellan de olika rörelsekombinationerna. Ju större frekvensskillnader desto större upplevelse av avstånd. När jag studerar ett ämne, en sten t.ex., ser jag inte de enskilda atomerna och molekylerna – de befinner sig på för stort avstånd från mig. Jag upplever ett energitillstånd i vilket mikroväsen inkarnerar fysiskt ständigt och jämt, tusentals eller miljontals gånger i sekunden beroende på vilken frekvensnivå i förhållande till min som vederbörande tillstånd har.

Energi, materia och tillstånd

När vi talar om fri energi uttrycker vi oss felaktigt. Alla energier är alltid bundna till varandra. Det vi kallar materia är i sin grundanalys ingenting annat än elektromagnetismen i vidsträckt betydelse som i sin tur är sammansatt av samtliga sex grundenergier i olika proportioner. Fysisk materia finns bara där ett jag utvecklat s.k. fysiska sinnesorgan som vid reaktioner med energioceanen ger jaget förställningen om en fysisk värld som alltså är illusorisk men väl så påtaglig för väsen som har hela sitt dagsmedvetande knutet till vad de fysiska sinnesorganen förmedlar. Dessa är naturligtvis också i sin analys elektromagnetism.
Materia upplevs som dels fysisk (fast, flytande, gasformig och det s.k. plasmatillståndet), dels psykisk som är synonymt med ande och elektromagnetism. Principiellt sett är det alltså ingen skillnad mellan fysisk och psykisk materia.
Energioceanen är i ständig omvandling beroende på att jagen laborerar med den. Därvid skapas olika tillstånd som kan te se helt olika för de olika jagen eftersom dessa har olika fokuseringspunkter för sitt skapande med energierna. Skapandet är underställt vissa kosmiska principer varav de viktigaste i detta sammanhang kan anses vara perspektivprincipen och hunger-mättnadsprincipen (kontrastprincipen).
De sinnesorgan som människorna f.n. utvecklat för fysisk upplevelse begränsar hennes förmåga till att förnimma inom energioceanens olika tillstånd. Det snabbast vibrerande av dessa som är tillgängligt för oss representeras av ljuset som i sig är elektromagnetism men som vid reaktion med vissa strukturer i ögat ger oss föreställningen om något fysiskt i form av fotoner. Dessa är alltså inte några fysiska objekt som susar omkring i världsalltet utan rent subjektiv upplevelse av vissa reaktioner mellan vissa tillstånd i energioceanen och ögat, en process som äger rum (!) inom jaget. Eftersom detta är evigheten och oändligheten är detta självklart men att ljuset upplevs komma från vissa ljuskällor orsakas av att jaget fokuserat på vissa tillstånd i energioceanen som är tillgängliga för hennes sinnesorgan, i detta fall ögat. Samtliga tillstånd är under förvandling, långsammare eller snabbare. Det innebär att jaget i medvetandet registrerar olika hastigheter på reaktionsförloppen där den undre gränsen för vår nuvarande förmåga representeras av de vibrationer som med ögats ger oss förställningen om ljus. Vi kallar det sålunda snabbast upplevda fysiska fenomenet för fotoner men som framgått är dessa ingenting annat än vissa reaktioner mellan vissa av energioceanens och ögats vibrationer. Denna högst vibrerande fysiskt förnimbara reaktion, fotonen, har hastigheten c, ljushastigheten, som alltså är ett mått på hastigheten födelse till död för fotonen. Vår fysiska horisont nedåt representeras alltså av de reaktioner mellan vissa av energioceanens föränderliga tillstånd och ögats tillstånd som vi valt att kalla fotoner och vars hastighet på förloppet födelse till död benämns c.
Uppåt begränsas vår utsikt över energioceanen av universumpartikeln som är resultatet av våra sinnesorgans reaktioner med det största fysiska (beräknat) objekt vi kan greppa.
Skapandet av tillstånd kan ske dagsmedvetet, viljemässigt, eller som automatfunktion. Denna är slutsteget i en process som börjar med en längtan hos jaget att kunna skapa något visst. Genom upprepade försök och misslyckanden kommer skapandet att gå lättare och lättare och slutsteget innebär att jaget inte längre behöver viljemässigt anstränga sig för att skapa den aktuella energikombinationen, det sker helt automatiskt.
Energioceanen är en tummelplats för skapande och upplevelse för jag med helt olika fokuseringspunkter. Så t.ex. torde jordklotsindividen ha sin fokuseringspunkt inom området som är ytterst lågfrekvent i jämförelse med de partier av energioceanens oändliga spektrum av olika frekvenser inom vilka vi upplever. En konsekvens av detta är att jordklotsjagets upplevelse av tid baseras på energikombinationers förändringshastigheter som i förhållande till våra är ytterst långsamma eller annorlunda uttryckt: det jordklotet upplever på en jordklotsekund motsvaras av några år hos oss. En annan konsekvens är att gränsen mellan fysiskt upplevbar materia och psykisk som för oss går mellan elementarpartiklarna och ”ren” elektromagnetism för jordklotets vidkommande går mellan celler och elementarpartiklar. Enklare molekyler som vatten upplevs alltså som elektromagnetism för jordklotet. Ovanstående sagt med reservation för att ”fysiska” sinnesorgan kan ha olika relativ spännvidd på sina frekvensområden i olika spiralvarv.
När jordklotet skapar ett visst tillstånd som vi upplever som t.ex. granit är denna en del av jordklotets skelett med en livslängd på miljardtals år. Vi upplever graniten som nära oss, vi kan ta på den och bearbeta den och vi betraktar den som livlös – en stoffenhet. Analyserar vi den lite närmare finner vi att den består av partiklar och tomrum som är totalt dominerande. Studerar vi partiklarna finner vi samma sak – varje partikel är alltdominerande tomrum o.s.v. i all oändlighet. Den kompakta graniten är i sin analys tomrum, fysiskt sett. Men tomrummet är inte ett ingenting, det är elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse, psykisk materia som för jag med utvecklade fysiska sinnesorgan kan klassificeras som atomer och molekyler för jag i vårt spiralvarv men som solar och planeter för väsen i ”vår” elementarpartikelspiral. Livsenheter i ett spiralvarv som befinner sig på så stort avstånd (stora frekvensskillnader) från vårt att vi inte kan se de enskilda individerna men väl uppleva massverkan av dem som livlös materia.
När vi fysiskt upplever att solen befinner sig på ett avstånd av närmare 150miljoner km från oss och slungar ut sitt ljus med hastigheten c mot oss betyder detta att fotonerna skulle ha en livslängd på minst åtta minuter. Detta är orimligt med tanke på tidens relativitet för väsen i olika spiralvarv – det tidrum (ålder) med våra mått mätt som vår närmaste makroindivid jordklotet upptar är miljardtals år, i vårt mellankosmos är motsvarande tidrum i allmänhet några år, ser vi på cellspiralen är motsvarande siffra några dagar. Makromolekylers livslängd rör sig om sekunder och elementarpartiklarna vid gränsen för vår fysiska förmåga kan beräknas till bråkdelar av en sekund. Det vi upplever som ljusets färd genom universum måste alltså förklaras på ett annat sätt. Ser vi vad som egentligen sker på det psykiska planet finner vi följande. Solsystemsindividen har börjat sin inveckling i materien i sitt spiralvarv och dess laborerande med energioceanen har skapat sådana tillstånd som vid reaktioner med våra ”fysiska” sinnesorgan ger oss föreställningen om solar, planeter, månar, kometer och ur vår synvinkel andra fysiskt upplevbara energikombinationer. Dessa objekt finns alltså fysiskt upplevbara inom oss i vårt medvetande. I den psykiska verkligheten representeras våra (illusoriska) fysiska objekt av strålar och vågor av rent andlig karaktär.
Men vi har ju en fysisk mark att stå på, har kött och blod, har trampat på månen – då måste väl fysisk materia finnas. Ja, som en illusion. Vad vi än analyserar, utöver jaget med analysen ”något som är”, finner vi strålar och vågor med olika frekvenser vilket bekräftar den filosofiska tesen att tinget i sig är något annat än synen av detta ting. Allt upplevbart är primärt skeenden på det psykiska planet där de olika energikombinationernas förändringshastigheter ger oss möjligheter att uppleva stamförflyttning, tid, rum, förvandlingar och materia. Detta är fundamentalt för förståelsen hur vi skall finna den av oss sökta ”fria” energin eller rättare sagt kraften. Energierna är ju aldrig fria från varandra.

Kraft

För att förändra ett energitillstånd fordras kraft. Varifrån kommer denna kraft och vad utlöser den? Varje fysiskt och psykiskt upplevbart ämne innehåller de sex grundenergierna. Av dessa kan de konträra tyngd- och känsloenergierna betraktas som de materiebildande och materien upprätthålls på grund av den spänning som finns mellan energierna ifråga. Övriga energier kan vi kalla viljeenergier eller de intellektuella energierna (instinktenergin är i vissa avseenden en mellanform). Jagens viljeyttringar, d.v.s. agerande med de intellektuella energierna, medför förändringar i balansen mellan tyngd- och känsloenergierna varvid spänningstillståndet mellan dessa förändras vilket i sin tur upplevs som kraftutlösning eller rörelse. All rörelse i tillvaron är alltså viljeyttringar från levande väsen, antingen rörelsen är dagsmedveten eller som automatfunktion.
När vi söker vår s.k. fria kraft skall vi alltså finna metoder att påverka tyngd- känsloenergibalansen inom vissa tillstånd i rörelseoceanen så att kraft utlöses. Skall vi söka denna inom makro-, mellan- eller mikrokosmiska tillstånd? Skall vi finna den i för oss fysiskt upplevbara ämnen eller på det elektromagnetiska planet?

Makrokosmos

Vår uppfattning om universum håller på att i grunden förändras. Upptäckten av s.k. mörk materia och mörk energi samt konstaterandet att universum expanderar med accelererande hastighet har tvingat fram nya teorier även om
materialisterna fortfarande håller fast vid big bang hypotesen. Svarta hål finner man nästan överallt utan att någon hållbar förklaring till dem presenterats även om kvantmekanistiska synsätt börjat användas även i makrokosmiska sammanhang. Detta trots att man förfäktar att det råder helt olika fysikaliska lagar i makro- och mikrokosmos. För inte så länge sedan trodde man att solar med planeter var undantagsfall – nu tror man sig veta att nästan alla solar har planetsystem. Tanken om vår planet som ett absolut unikum i universum med en mänsklighet som ensam av en ren slump framträder för att i total likgiltighet försvinna från den universella scenen börjar ersättas med uppfattningen att jordklot finns i miljardtals och åter miljardtals ”därute” med hart när obegränsade möjligheter för liv.
Den etablerade vetenskapen har svårigheter med tidsbegreppet. Varför går tiden bara i en riktning när exempelvis rummet expanderar åt alla håll? En tänkbar förklaring söker man i entropifenomenet, som innebär att oordningen i universum blir större och större med tidens gång!
När jag nu skall försöka förklara vad som egentligen sker i makrokosmos med utgångspunkt från Martinus energilära ber jag få reservera mig för att inte tillfullo förstå denna varför mina slutledningar inte behöver betyda något fel på Martinus analyser utan på min förmåga att förstå dessa.
”Som i det stora, så i det lilla” menar Martinus och många med honom. När vi skall analysera vad som händer på det makro- och mikrokosmiska planet kan vi undersöka vad som sker i vårt mellankosmos där vi har bäst överblick över skeendena. Att vi upplever skillnader är ju endast resultatet av att allt upplevbart är underkastat perspektivprincipen som innebär att allt förnimbart registreras i förhållande till jagets fokuseringspunkt i energioceanen och att tid, rum, avstånd, storlekar etc. är funktioner av jagets upplevelse av de olika energikombinationernas förändringshastigheter i förhållande till jagets fokuseringspunkt. Via de fysiska sinnesorganens ”frekvensområden” och deras reaktioner med omvärldsenergierna får vi fysisk upplevelse där allt är relativt (jaget tror sig ett med de fysiska sinnesorganens vittnesbörd, d.v.s. rörelser registrerar rörelser). Vid upplevelse via psykiska sinnesorgan upplever jaget sig som den fasta punkten till vilken energier tilldrags eller frånstöts. Jaget framstår då som tidlöst, evigt.
Vårt universum är ur en synvinkel en elementarpartikel i närmast högre kosmiska oktav och en foton för oss kan betraktas som ett universum i närmast underliggande kosmiska oktav. Det tar aldrig slut! När vi finner att vårt universum vidgas med accelererande hastighet kan detta förklaras med att vi, våra galaxer och galaxhopar, befinner oss som lungvävnad i en superkosmisk individ i överliggande kosmiska oktav som gör en accelererande inandning. Detta betyder bl.a. att vårt universum med alla dess interna energier också är involverat i externa energier från omgivande energikombinationer. Dessa är samma grundenergier som vi har men på grund av perspektivprincipen kan de uppfattas annorlunda. Av materialistiska mätresultat att döma skulle den superkosmiska individens inandning börjat för 5 miljarder år sedan!
Om man utgår från formeln E=mxc i kvadrat skulle universum bestå av 72% mörk energi, 23% mörk materia, 4% ”vanlig” (baryonbaserad) materia samt 1% neutriner. Mot bakgrunden av detta förefaller objektivitetspostulatet inaktuellt – det förutsätter ju att materia (4%) skulle utgöra det grundläggande i tillvaron. Vad beträffar Einsteins berömda formel gäller den ju endast i det materiella rummet som vetenskapen betraktar som det enda existerande (även om man nu börjat ifrågasätta detta). Det man kallar fysisk materia har ju en gräns till elektromagnetiska fenomen som går vid de minsta elementarpartiklarna. Men för en individ i högre spiralvarv är denna gräns förskjuten till ur vår synvinkel större materiellt upplevbara partiklar. Som nämnts är den upplevbara verkligheten fysiskt tomrum – allt upplevbart är elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse och upplevelse av fysiska fenomen helt baserat på att s.k. fysiska sinnesorgan utvecklats som ger individen en illusion av fysisk materia.
Omfattande experiment och observationer kombinerat med matematiska uträkningar ledde till antagandet att det måste finnas något mer än materia i vår mening och elektromagnetism. Man upptäckte en negativ gravitationell effekt som man kallar mörk energi, totalt dominerande i universum samt ”något” som inte kan registreras med gängse metoder men som måste finnas av mätresultaten att döma. Det finns en uppsjö av teorier och spekulationer om begreppen ifråga men ingen som visat sig hållbar.
Vad är det då som mörk materia och energi kan tänkas vara om man utgår från Martinus? Först måste vi då utreda begreppet gravitation. Vetenskapen av idag vet inte vad denna är – man vet bara verkningarna av den. Den anses försumbar på mikrokosmisk nivå men dominant i makrokosmos. Gravitationen är den ”renaste” energiformen vilket betyder att den kan konverteras till andra energiformer utan förluster. Enligt Martinus är gravitationen följdverkningar av jagen viljeyttringar när det gäller balansen mellan tyngd- och känsloenergierna. Viljan (de intellektuella energierna) skapar sådana kombinationer av tyngd- och känsloenergi som blir fysiskt upplevbara som materia om därtill lämpade fysiska sinnesorgan utvecklats. Denna materia som alltså huvudsakligen upprätthålls av tyngd- och känsloenergierna innebär ett spänningstillstånd eftersom energierna ifråga är konträra – motverkar varandra. Normalt är spänningstillståndet en automatfunktion inom väsendets fysiskt upplevbara manifestation och är liktydigt med gravitationen. Min kropp, jordklotet, atomen o.s.v. är skapade energikombinationer som vidmakthålls av respektive organisms vilja som automatfunktion. Jag kan naturligtvis gå in och påverka denna automatfunktion temporärt. När jag lyfter en sak påverkar min vilja balansen mellan tyngd- och känsloenergierna inom musklerna så att en rörelse uppkommer. Hoppar jag uppåt övervinner jag någon sekund jordklotets gravitation. En noggrannare analys av vad som egentligen sker kan bidra till förståelsen för hur fri kraft skall utvinnas.
Vårt universum upprätthålls av universumindividens viljeenergier som skapar sådana tyngd-känsloetableringar som upplevs som universums kroppsliga manifestation och inom vilken spänningstillståndet bl.a. upplevs som den universella gravitationen. Denna är i sin tur påverkad av andra universapartiklars gravitation även om avståndet mellan partiklarna är enormt men också underställd närmast högre stående individ i ett spiralvarv över inom vilken den utgör en livsenhet. Det av universumpartikeln skapade energitillståndet möjliggör för organismer i underliggande spiralvarv att inkarnera fysiskt, alltifrån galaxer till ”våra” elementarpartiklar. Allt hänger ihop, allt är liv i liv. Eftersom jag inkarnerar i de energitillstånd som min makroindivid ställer till förfogande blir jag också bunden till detta, de är ju en del av makroväsendet. Den kraft som erfordras för att övervinna jordens gravitation kan uttryckas som en viss hastighet – allt upplevbart är ju hastighetsbegrepp. Skulle jag accelerera till hastigheten lite över 11 km/s i förhållande till jordklotet skulle jag frigöra mig från dess gravitation. Min upplevelse av nämnda hastighet baseras helt på följande. När jag står stilla i förhållande till jordklotet råder en viss vibrationsjämvikt mellan mina och jordklotets frekvenser. Om jag nu förändrar min vibrationsnivå betyder detta att jag upplever en rörelse i förhållande till jorden eftersom tid och rum förändras som en funktion av min upplevelse av olika energikombinationers förändringshastigheter. Energikombinationen min kropp ökar sin frekvens vid tillförsel av huvudsakligen tyngdenergi vilket innebär att i förhållande till jordklotets mera stabila frekvenser de nya ökande skillnaderna upplevs som ökad hastighet mellan mig och jorden. Vid den ”objektiviserade” hastigheten c.11 km/s upphör resonans och interferensmöjligheter mellan jordklotets och mina frekvenser – vi blir ”fria” från varandra men är båda fortfarande bundna till solsystemsindividens gravitation. Det jag upplever som att jag rör mig i förhållande till en viss punkt på jorden rent fysiskt (sekundärt) innebär på det psykiska eller elektromagnetiska planet (primärt) att min energikombination, fysiskt upplevd, ändrar frekvens genom ändring av balansen mellan tyngd- och känsloenergierna på grund av viljeenergiernas agerande varvid kraft frigörs. Denna kan användas till att ta ett steg eller lyfta något men också till att stiga på en buss som genom frigörande av kraft i en motor ändrar sin frekvensnivå så att vi upplever fysisk rörelse.
Ovanstående ytterst schematiska beskrivning utgår från att jag bara har en frekvensnivå. I verkligheten är min energiklump ett komplex av olika frekvenser vilket är förutsättningen för upplevelse av inte bara stamförflyttning som i exemplet ovan utan även sådana begrepp som tid, rum, förvandling och materia.

Vad är då mörk energi, vad är mörk materia och vad är svarta hål? Vi är på vår livsvandring f.n. kulminerande invecklade i materien på grund av våra fysiska sinnesorgans vittnesbörd. Så småningom kommer vi att utveckla oss ur den fysiska tillvaron och uppleva på det andliga planet, en process som enligt Martinus kommer att gå mycket snabbt – några tusentals år.
Vi är alltså bundna till att dagsmedvetet studera i första hand fysiskt upplevbara fenomen, alltifrån vårt universum till minsta förnimbara partiklar, antingen direkt eller via förlängningar av våra fysiska sinnen. Att döma av våra forskningsresultat borde universumindividens fysiskt upplevbara manifestation vara på tillväxt med allt vad det innebär av energiomsättningar och besvärligheter. Att skapa en fysiskt upplevbar kropp innebär att man tillhör den del av ett spiralvarv där tyngdenergin dominerar. Det ligger därför nära till hands att anta att den mörka energin i första hand är tyngdenergidominerad, tyngdenergin är ju explosiv, utvidgande. Inom områden där känsloenergin börjar vinna starkare insteg kommer den mörka energin att börja bindas till materia, en materia som med våra definitioner och synsätt ännu inte är färdigbildad och därför osynlig för oss. Perspektivprincipen medför att normala livsprocesser som för oss tar några år för universumindividen kan ta miljardtals år.
Ett svart hål kan egentligen bara observeras indirekt eftersom dess gravitation är så enorm att inte ens ljuset kan slippa från det. Gravitationen är som nämnts en följd av ett väsens intellektuella energiers (vilja) agerande med tyngd- och känsloenergierna. Det skall en stark vilja till för att åstadkomma en så stark koncentration av tyngd- och känsloenergi att spänningen blir så gigantisk mellan dessa att gravitationen når den nivå den har i ett svart hål.
Jämför vi universumindividens fysiskt upplevbara kropp med jordklotets kan man anta att där respektive individs fokuseringspunkt i energioceanen är koncentrerad är viljeenergiernas påverkan på tyngd- känsloenergierna som starkast. Detta betyder att här är spänningarna som störst och gravitationen intensivast och vår upplevelse av fysisk materia som tätast. Svarta hål verkar finnas i de centralare delarna av galaxerna vilket skulle tala för det ovanstående. Inom jordklotet har ju kärnan mycket högre densitet än omgivningen.

Mesokosmos

I vårt mesokosmos, d.v.s. det vi upplever som oss själva och närliggande natur, har vi största möjligheter att förstå det vi kallar livet. Rörelse är livets förnämsta kännetecken säger Martinus. Men rörelsen som är grundförutsättningen för all upplevelse – varifrån kommer den? All rörelse är enligt vetenskapen underställd postulatet om den kausala determinismen (orsak-verkan principen) där den orsakslösa orsaken är slumpen, tvärtemot Martinus som menar att varje rörelse är en funktion av levande väsens agerande, antingen som automatfunktion eller som dagsmedvetet handlande. Principiellt kan vi alltså utgå från att grundenergiernas kretslopp är desamma inom makro-, mellan- och mikrokosmos. Vår upplevelse av dessa kretslopp blir emellertid helt olika eftersom tid-, rum- och förvandlingshastigheter ter sig annorlunda samt att gränsen mellan fysiskt upplevbar materia och andlig eller elektromagnetisk värld är beroende av vederbörandes plats i kretsloppen.
När vi studerar växter och djur får vi tillgång till lagar och principer som gäller i de delar av spiralkretsloppen som domineras av instinkt- respektive tyngdenergierna. Det vi kallar mineral och som vi anser livlöst visar sig vid närmare analys vara en värld av myllrande liv, rörelser i rörelser under ständig förvandling men alltid uppbyggt av livsenheter i form av atomer och molekyler. Detta under förutsättning att vi definierar en livsenhet som en energikombination som omsätter energi på ett för energikombinationen ifråga ändamålsenligt sätt.
Atomer och molekyler kan vi inte studera var för sig, de befinner sig på ett för stort avstånd, frekvensmässigt sett, från oss. Däremot kan vi se verkningar och energiomsättningar i mineralvärlden genom att analysera massverkan av livsenheterna och med ledning av resultaten bygga upp en föreställningsvärld om detta mikrokosmos. Eftersom en atom kan genomföra ett spiralvarv på bråkdelar av en sekund där motsvarande in- och utveckling för oss tar tusentals år och för ett makroväsen miljardtals och åter miljardtals år kan man förledas att tro att helt olika principer gäller i mikro-, mellan- och makrokosmos. Så t.ex. tror man att det är en och samma atom som sitter på ett visst ställe i ett ämne när detta i verkligheten utgör ett energitillstånd i vilket atomer inkarnerar och dör inom loppet av bråkdelar av en sekund.

Mikrokosmos

Den etablerade vetenskapens forskningar på mikrokosmiska fenomen har lett till fantastiska resultat. De teorier som uppställts om hur det egentligen ser ut ”där nere” är emellertid inte samstämmiga. För närvarande är kvantmekaniken på modet och har visat sig så framgångsrik att den börjat användas också på makro- och mellankosmisk nivå. Kvantmekaniken beskriver inte verkligheten som sådan utan är en matematisk modell som består av sannolikheter. Det är först sedan vi med våra sinnen och förlängningar av dessa gett oss in i mikrokosmos som vi får vad som betraktas som fysiskt upplevbara objekt. Därvidlag liknar man Martinus som säger att fysiskt upplevbara fenomen kräver utvecklade fysiska sinnesorgan.
Är det då möjligt att använda Martinus energilära för att förklara mikrokosmiska problem? Jag anser det. Först måste vi då inse att det som gäller i mikrokosmos också är relevant för mellan- och makrokosmos. Att vi upplever olika storlekar är ju den följd av perspektivprincipen. Materialisternas fyra grundläggande krafter, elektromagnetism, stark och svag kärnkraft samt gravitationen är alla följdverkningar av jagens laborerande med tyngd- och känsloenergierna via viljeenergierna. Svårigheterna att experimentellt bevisa GUT-teorin baseras på brist på insikt om vad som egentligen ligger bakom all kraftutlösning och jagets absoluta roll som A och O bakom all rörelse. Så länge man håller fast vid slumpen som alltings första orsak med ty åtföljande meningslöshet kommer man aldrig fram till sanningen om livet även om forskare som Monod och Prigogine försökt ”fånga in” slumpen genom begrepp som ”nödvändigheter” och ”dissipativa strukturer”.
Vågfunktionen, ett centralt begrepp inom kvantmekaniken, förändras med tiden och motsvaras av hur partiklar rör sig i klassisk fysik. Begreppet vågfunktion, dess kollapps i samband med mätning och den därvid uppkomna upplevelsen av en partikel kan ses som exempel på hur man börjar ana den fysiska tomhetens gåta och fysisk materias egentliga bakgrund. Men så länge man inte förstår att tiden och rummet är fenomen av rent subjektiv karaktär, visserligen objektiviserade, kommer tillvaron att förbli mystik.
Den klassiska fysiken brottas med begreppet massa. Hur kan elementarpartiklarna, de flesta massalösa, bilda kombinationer med massa? Nu tror man sig ha en förklaring till detta i samband med Higgsexperimenten och upptäckten av Higgspartikeln. Denna har aldrig observerats men kunnat beräknas med ledning av spår som skapas vid sprängning av energirika protoner. Man anser att det finns ett Higgsfält som bromsar vissa elementarpartiklar som annars far omkring i rummet med ljushastigheten. I samband med uppbromsning kan de bli fysiskt förnimbara. Som jag ser det är de partiklar som antas poppa upp i Higgsfältet, Higgspartiklarna, så kortlivade att hastigheten på förloppet födelse till död ligger över ljushastigheten och därför ut vår synvinkel psykiska och kan aldrig fysiskt konstateras, de befinner sig i vår elektromagnetiska värld.

KRAFTEN

Den fria kraften vi söker alstras när något levande väsen via moderenergin och de intellektuella energierna påverkar tyngd- och känsloenergierna så att en energikombination med inbyggd spänning skapas, nämnda energier är ju konträra och motverkar varandra. Denna spänning finns i alla energikombinationer och är av elektromagnetisk karaktär (i vidträckt bemärkelse). Balansen mellan tyngd- och känsloenergierna kan vara en automatfunktion som vidmakthåller väsendets psykiska kroppar men också den fysiska kroppen under de delar av spiralkretsloppet när man utvecklat fysiska sinnesorgan för att uppleva en sådan. Väsendet har också förmåga att påverka spänningen genom direkt, dagsmedveten viljeutlösning som leder till fysiskt upplevbara rörelser.
Det upplevda, psykiskt som fysiskt, utgörs av levande väsen i levande väsen. Ett makroväsen skapar sådana energikombinationer i vilka mikroväsen kan inkarnera. Dessa befinner sig alltså i det spänningsfält som makroväsendets tyngd- och känsloenergi alstrar och upplever detta som gravitation. När en människa inkarnerar i sin närmaste makroindivid, jordklotet, utnyttjar hon således dettas skapade energikombinationer och blir därigenom bunden till jorden. Ett organ inom mig skapar på liknande sätt sina kroppar av de energikombinationer som jag ställer till förfogande och upplever sig på samma vis bunden till mig och min gravitation. Resonemanget kan fortsättas i all evighet uppåt och nedåt. På grund av perspektivprincipen kommer organet inom mig att i första hand uppleva min gravitation som den dominerande trots att jordklotets ur min synvinkel är så oändligt mycket större. Jordklotet i sin tur upplever solsystemindividens gravitation som dominant där organet solen fysiskt sett har mer en 99% av massan och därför verkar vara solsystemindividens tyngdpunkt eller fokuseringspunkt. Det är möjligt att solar som vår är en kollektiv manifestation av väsen som från salighetsriket sänder impulser som av oss på det fysiska planet ger intrycket om en sol.
Kan man då tala om en universell gravitation. Ja, naturligtvis. Vårt universum är en organism bland oräkneliga andra och påverkad av dessas energiomsättningar. Våra galaxhopar kan ses som organ inom vår universumindivid och bundna till denna av universumgravitationen. Solsystemindivider binder på liknande sätt solar och planeter till sig via sin gravitation som alltså alltsammans är en funktion av spänningen mellan tyngd- och känsloenergierna. På grund av framförallt perspektivprincipen kommer gravitationen att upplevas helt olika för väsen i olika spiralvarv.

Vår totalt dominerande upplevelse av gravitation är jordklotsindividens skapade tyngd-känsloenergibalans och den spänning denna innebär. Den är huvudsakligen en automatfunktion, utvecklad genom många fysiska inkarnationer men också under denna senaste inkarnation där viljeenergierna successivt byggt upp en fysiskt upplevbar manifestation som har haft olika stadier från foster-, barn, ungdoms- och vuxenstadier under vilka gravitationen varierat beroende på tyngd-känslobalansen. Vi kan på olika grunder anta att jordklotet f.n. är cirka trettio jordår, alltså börjat sitt vuxenliv. Skulle jordklotet dagsmedvetet ändra sin tyngd-känsloenergibalans, lokalt inom sin organism, skulle vi som mikroindivider uppleva detta som kraftutlösning, ökad rörelse, lokalt där ändringen äger rum. Ungefär som en fysiskt dagsmedveten cell i min arm skulle uppleva att jag , på viljans bud, lyfter armen. Cellen skulle uppleva att den fortfarande hade sin position i armen, sitt beroende av min gravitation, men uppleva en rörelseförändring hos armen i förhållande till kroppen i övrigt.
Hur kan vi då förstå jordklotets rotation och rörelse runt solen? Vi tänker oss en cell någonstans i kroppen. På grund av min gravitation upplever den sig som bunden på en viss plats. Min gravitation utgör en spänning orsakad av den av mig skapade tyngd-känsloenergibalansen med en frekvens på 50 perioder per sekund, min nervtonus. Cellen förnimmer denna periodicitet som att dess egenvibration i förhållande till omgivnings ändras var femtiondelssekund, fram och åter omkring en jämviktspunkt. För en cell med livslängden några veckor är denna tidrymd motsvarande dagar hos oss, relativt sett och med pressade homologier. Men när cellens vibrationsnivå i förhållande till omgivningens ändras innebär detta upplevelse av rörelse. Cellen med sin relativt konstanta vibrationsnivå och sin plats i mig måste då få ett intryck av att dess omgivning rör sig rytmiskt. En närmare analys visar att detta är en funktion av upplevelse av tid- och rumbegreppen (se nedan).
Omsätter vi ovanstående på förhållandet människa- jordklot finner vi följande.
En person som representerar en fysiskt upplevbar energikombination, kroppen, med en viss vibrationsnivå (i verkligheten ofantligt många men för åskådlighetens skull räknar vi med en) befinner sig i jordklotets gravitationsfält. Detta representerar en viss spänning, orsakad av jordklotets tyngd-känsloenergibalans. Precis som i alla andra levande organismer har spänningen, gravitationen, en viss tonus, som betyder att balansen varierar rytmiskt. För mig som upplevare tolkas detta som att min fasta punkt på jordskorpan rör sig i förhållande till något, som måste vara jordens fokuseringspunkt i energioceanen, vilket ger mig förnimmelsen av att jorden roterar kring en axel. Samtidigt befinner sig jordklotet som organ i solsystemsindividen med dess spänningar och fluktuationer. Jag som iakttagare och upplevare av dessa olika varierande rörelser och med medvetandet instängt i vad de fysiska sinnena förmedlar kan då förledas tro att jorden snurrar runt solen o.s.v. när det på det psykiska planet rör sig om rörelseförändringar eller energiomsättningar i förhållande till jaget, den fasta punkten, evigheten och oändligheten, stillheten, som i sig är det ”något som är” som kontrasterar till rörelsen och kan uppleva denna.
Som nämnts utgörs det upplevbara av energioceanen som också kan kallas rörelseoceanen. Denna är under ständig omvandling, snabbare eller långsammare, beroende på levande väsens agerande med tyngd- och känsloenergierna via de intellektuella energierna (viljan). All upplevelse förutsätter rörelsearter av olika slag för att ge väsendet (jaget) en livsupplevelse. Denna kan vara av psykisk eller fysisk art. Förutsättningen för fysisk förnimmelse är att jaget utvecklat speciella sinnesorgan som vid reaktioner med energioceanen ger det upplevelsen av fysiska materier, som alltså är rörelsekombinationer av olika slag men alla lågvibrerande, relativt sett. Fysiskt upplevbara materier finns ju bara i början av ett spiralkretslopp där instinkt-, tyngd- och känsloenergierna dominerar. Här må erinras att jag i olika spiralkretslopp har helt olika uppfattningar om vad som är hög- och lågvibrerande och att gränsen mellan fysisk och psykisk materia (ur vår synvinkel) är olika för väsen i olika spiralkretslopp vilket bl.a. medför olika tid- och rumbegrepp.
All rörelse eller energiomsättning kräver kraft. All kraft i världsalltet är en funktion av spänningen mellan tyngd- och känsloenergierna som alltid har ett levande väsen som upphovsman. Denna spänning kan upplevas som en permanent kraft (gravitation) men också som en temporär kraftutlösning när ett väsen rubbar balansen.
Den vanligaste rörelsearten vi upplever är det vi kan kalla stamförflyttningen där fysiskt upplevda energikombinationer rör sig i förhållande till varandra. Vad är det egentligen som sker som ger oss denna uppfattning att något rör sig, varje rörelse är ju ett uttryck för en viljeyttring från ett levande väsen. Eftersom rörelsen orsakats av att balansen mellan tyngd- och känsloenergierna rubbats och att all upplevelse på det fysiska planet utgår från en fysiskt förnimbar energikombinations ändrade frekvens i förhållande till andras söker man förklaringen till rörelsen i fysisk materia, som anses som det primära med reservation för vad upptäckterna av s.k. mörk energi och mörk materia kommer att betyda. Någon fast punkt i världsalltet finns inte och alla postulat och accepterade läror baseras på att rörelser upplever rörelser. Som framgår av Martinus är detta ett felaktigt antagande. Vad är det då som utlöser den kraft som innebär förändringar i fysiskt upplevda föremåls rörelser. Enligt den kausala determinism är den yttersta orsaken slumpen eller tillfälligheternas spel. Vad utmärker då en fysiskt upplevbar energikombination? Den har början och slut och därmed ålder eller upptar ett tidrum. Hastigheten på denna manifestations förändring från födelse till död kan variera i det oändliga men för oss med våra fysiska sinnen och dessas begränsningar att kunna reagera med olika frekvenser eller våglängder är den snabbast upplevbara fysiska energikombinationen det vi kallar fotonen och hastigheten på förloppet födelse till död den fysiskt högsta för oss, det vi kallar c.
Fysiskt upplevd materia har också massa och varje massa har sin gravitation som är direkt proportionell mot massan och omvänt proportionellt mot kvadraten på avståndet. Men hur kan det i sin analys fysiska tomrummet som egentligen är en strålformig värld ha massa, elektromagnetism väger ju inte något? Massa är en inneboende egenskap hos materien. När den påverkas av gravitation får den en viss tyngd. Massan 1 kg är densamma i hela världsalltet men dess tyngd är helt olika beroende av vilken gravitation som påverkar den. När jag med mina fysiska sinnen upplever en massa som med våra objektiviserade måttenheter väger 1 kilo innebär detta att ett väsen med sina viljeenergier skapat en tyngd-känslokombination som med mina fysiska sinnesorgan ger mig föreställningen om en materieklump (energikombination) med denna vikt. Skulle jag med förfinad teknik kunna se vad som egentligen sker vid sinnesorganens reaktion med energioceanen inom sinnesorganens ”räckvidd” skulle jag finna att de vid reaktionen skapade energitillstånden skulle möjliggöra för levande väsen att inkarnera fysiskt ständigt och jämt där den fysiska livslängden rör sig om bråkdelar av en sekund.
Förutsättningen för upplevelse av fysisk materia är alltså energitillstånd som skapas vid reaktionen mellan sinnesorganens energikombinationer och omvärldens och i vilka fysisk inkarnation kan äga rum. Den upplevda materien finns alltså inte förrän någon med fysiska sinnen observerar och reagerar med omvärldsenergierna ifråga. Utan denna reaktion finns inte fysisk materia!
Det vi upplever som massa är alltså relativt sett lågvibrerande energikombinationer där på viljans bud tyngd- och känsloenergierna ”packats ihop” så att föreställningen om fysisk materia skapas vid reaktion med sinnesorganen.
Vi tänker oss en massa som väger ett kilo. Den består av sammanpackad, lågvibrerande tyngd-känsloenergi, sammanhållen av ett väsens viljeenergier. Nu tar jag samma massa, samma energikombination, och förflyttar mig till månen.

Samma massa väger nu bara lite mer än ett hekto. Orsak till viktminskningen måste bero på att jordens gravitation är cirka sju gånger starkare än månens. Vi har här att göra med fyra olika gravitationer: jordklotets, månens, massans och min, som observatör. Så länge jag inte är närvarande finns inte jordklotet, månen eller massan som fysiska objekt ur min synvinkel. Jordklotet som levande väsen är naturligtvis fysiskt medveten om sin kropp men upplevelsen av denna är annorlunda min. När det gäller månen är den ett kosmiskt lik enligt Martinus. Den har en gång varit levande men det vi ser nu är det fysiska liket under nedbrytning. Massan finns kvar och därmed gravitationen som automatfunktion. Vad är det som sker när jag väger min energiklump på jorden? Massan med sin egengravitation reagerar med jordklotets och denna reaktion observeras av mig med min egenvibration och gravitation. Med de objektiviseringar vi gjort med egentligen kollektiva subjektiva iakttagelser får jag värdet ett kilo. Vid liknande vägning på månen fås värdet drygt ett hekto. Vad skiljer de båda vägningarna åt? Min och massans gravitation är desamma men jordens och månens olika. Spänningen som skapas av de konträra tyngd- och känsloenergierna och som upplevs som gravitationen är mycket större hos jorden än hos månen. Detta betyder att massans spänning reagerar med mycket starkare spänning vid reaktionerna med jorden än i fallet med månen. Vi kan betrakta energitätheten som ett mått på spänningen och i fallet förhållandet jorden – massan är massans gravitation ”fångad” i ett gravitationsfält som är mycket starkare än i fallet månen – massan. För mig som observatör med mina fysiska sinnens vibrationer och dessas reaktioner med ovannämnda förhållanden får jag intrycket att spänningsskillnaderna är större i fallet jorden-massan än månen-massan, d.v.s. en starkare påverkan. Hur tolkar mitt medvetande denna information? När vi rör oss i den elektriska världen är vi utanför tid och rum. Skall vi tolka de olika spänningsskillnaderna måste jag inse att dessa utgörs av rent elektromagnetiska fenomen, energi- eller rörelsekombinationer, som är under ständig förvandling med olika hastigheter. Det är först i och med att ett levande väsen registrerar dessa rörelser och deras förändringshastigheter som tid och rum skapas och dessa begrepp är alltså den subjektiva tolkningen av dessa rörelseförändringar och dessas hastigheter. När ett medvetande väl skapat i sig dessa begrepp kan upplevelse av fysisk materia äga rum. Medvetandet klassificerar rörelseförändringarna nu och först nu i förhållande till sin nu (!) fysiskt upplevda kropp och registrerar energiomsättningarna och dessas hastigheter och skapar därigenom föreställningen om tid, rum och fysisk materia under ständig förvandling. I och med att väsendet gör sig till ett med materien på grund av att informationen sker via de fysiska sinnena tror hon sig vara ett med materien så till den milda grad att hon t.o.m. förnekar förekomsten av sitt jag, grundförutsättningen för all upplevelse. När jag under utvecklingens gång lär mig uppleva den andliga eller elektromagnetiska världen direkt från jagets fokuseringpunkt upplever jag mig som evig i ett ständigt skiftande nu.
I fallet med gravitationsupplevelserna ovan tolkar väsendet då det hela enligt följande. Jag befinner mig på grund av att jag tror mig ett med materien och bunden till tid och rum att jag har en fysisk materieklump à ett kilo på jorden. I själva verket består denna av en energikombination med relativt mycket tyngd- och känsloenergi, sammanhållen av ett väsens viljeenergier. Mitt kilo materia (granit exempelvis) kan ha bildats i samband med att jordklotet skapat sådana energitillstånd i vilka ”granitmolekyler” (komplex av molekyler) kan inkarnera, flera gången pr sekund. När detta energitillstånd reagerar med de energitillstånd som jorden representerar och i vilka det en gång skapats blir reaktionerna annorlunda än i fallet med månen – massan. Spänningsskillnaderna är ju större i fallet jorden – massan. Men vad är egentligen en spänning? Man brukar säga att det är detsamma som potentialskillnader mellan olika punkter i ett elektromagnetiskt fält. Ju större potentialskillnad desto större kraft eller spänning eller gravitation mellan punkterna. Betraktar vi jorden och massan som punkterna av rent elektromagnetisk karaktär (det är de ju egentligen primärt sett) är alltså potentialskillnaden mellan jorden och massan större än i fallet med månen. Denna kraftigare påverkan upplevs som att samma massa blir tyngre på jorden än på månen. Primärt sker detta på det elektromagnetiska planet. När mina fysiska sinnesorgan kommer in i bilden och interfererar på det elektromagnetiska planet med skeendena i de båda fallen skapas tid- och rum begreppen enligt analys ovan och därmed den fysiska världen. Det är i denna vi skall utnyttja vår kunskap om den bakomliggande psykiska eller elektromagnetiska världen för att utvinna ”fri” kraft.

Psykisk och fysisk kraft

Som nämnts finns kraften i spänningen mellan tyngd- och känsloenergierna, en kombination som upprättats av levande väsens viljeutlösning. På det psykiska, elektromagnetiska eller andliga planet är alla spänningar detsamma som potentialskillnader mellan olika energikombinationer där varje kombination, orsakad av ett väsens agerande, dessutom har en egen spänning eller gravitation, som håller ihop energikombinationen ifråga, oftast som en automatfunktion. Skulle viljeenergierna påverka balansen skulle antingen tyngd- eller känsloenergin komma i övervikt jämfört med det tidigare tillståndet vilket skulle medföra potentialförändringar internt och externt, något som i sin tur betyder ändrade rörelseförhållanden, en kraftutlösning. Denna kan tolkas på olika sätt av levande väsen på olika utvecklingsstadier. För väsen med livsupplevelsen på det psykiska planet blir förändringen ett sätt att kommunicera väsendena emellan. För oss som fysiska personer kan det uppfattas som förändringar i det elektriska fältet, förändringar i potentialskillnaderna som kan upplevas som elektrisk ström eller som rörelser i fysiskt upplevd materia. Men vad är det som rör sig i den psykiska materien, denna är ju inte materia i vår fysiska betydelse utan strålar och vågor av elektrisk karaktär? All materia, fysisk som psykisk, utgörs av partiklar och tomrum där tomrummet är det totalt dominerande. Analyserar vi en partikel, det må vara en universumindivids fysiskt upplevda kropp eller en foton, består denna av alltövervägande tomrum. Upplevelsen av en partikel är alltså illusorisk – det finns inte någon fysisk materia i egentlig bemärkelse, endast fysiskt sett tomrum. Detta tomrum är en energiernas eller tankarnas eller psykets värld, helt immateriell. Att den kan upplevas som fysisk är en illusion som skapas när ett väsen utvecklat speciella energikombinationer som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger väsendet föreställningen om en fysisk värld. Allt upplevbart är alltså energikombinationers förändringshastigheter och reaktioner sinsemellan som allt är väsens tillkännagivanden.

Var finns kraften?

Den upplevbara världen består av levande väsen i levande väsen där vart och ett har sin egengravitation som är dominerande för de väsen som inkarnerat i det. Samtidigt befinner sig väsendet som mikroväsen i sitt makroväsen och är dominerat av dettas gravitation. På det psykiska planet (det primära) upplevs energierna som lättpåverkbara som lyder viljan direkt från en fast punkt, jaget. Livsupplevelsen blir då ett ständigt skiftande nu där jaget är evigheten och där tid, rum och fysiska kroppar inte finns i vår betydelse. Vi befinner oss nu i den del av spiralkretsloppet där vi utvecklat fysiska sinnesorgan. När dessa reagerar med omvärldsenergierna skapas föreställningen om fysiska kroppar, tid, rum, förvandlingar och materia. Dessa är illusoriska men eftersom vi knutit vår livsupplevelse så hårt till deras vittnesbörd tror vi oss ett med materien.

Det är från detta fysiskt begränsade rum vi skall söka kraften men för att lyckas och förstå måste vi ha den psykiska bakgrunden klar för oss – det är ju i denna vi skall hitta förutsättningarna för fri kraft på det fysiska planet.
Utmärkande för fysisk upplevelse är att det på olika plan skapats energikombinationer med dominerande inslag av de lågvibrerande instinkt-, tyngd – och känsloenergierna som vid reaktioner med de fysiska sinnesorganens vibrationer ger föreställningen om fysiska materier. Dessa upplevs då som ”tröga” och lyder inte viljan direkt. Först efter långvariga försök och misslyckanden och upprepningar utvecklas s.k. automatfunktioner där den dagsmedvetna viljan kopplats ur. Gravitationen hos fysiskt upplevda fenomen är en sådan automatfunktion.
Eftersom all kraft och kraftutlösning är en funktion av viljeenergiernas agerande med tyngd- och känsloenergierna, det som resulterar i det vi kallar gravitation, bör vi söka den fria kraften inom detta begrepp. På grund av perspektivprincipen (i första hand) upplevs jordens gravitation som den kraftigaste trots att solsystemindividens gravitation är helt överlägsen. Våra organ och cellernas gravitation blir också relativt betydelselös i detta sammanhang. Går vi ner på atomnivå har vi lärt oss utnyttja s.k. kemisk energi, en slags potentiell energi som finns i alla ämnen i form av bindningar mellan atomens olika delar och mellan atomer i en molekyl. När bindningarna brister frigörs ljus och värme. Vid kärnklyvning sprängs atomkärnorna varvid stora mängder energi frigörs. Gör vi liknelsen mellan atomvärlden och solsystemen motsvaras bindningarna inom atomerna och mellan molekylernas atomer av gravitationskrafter mellan planeter och solar respektive solsystemsindivider. De gravitationskrafter som råder mellan solar och planeter och mellan atomerna i en molekyl är ju försvinnande små i jämförelse med den spänning som råder inom kärnan respektive solen. Den s.k. starka kärnkraften är alltså ingenting annat än spänningen mellan tyngd- och känsloenergierna, sammanpressade av kärnindividens viljeenergier. I allmänhet är tyngd- känsloenergierna i sådan balans att det vill mycket stor påverkan för att kärnan eller solen skall sprängas men hos vissa isotoper är balansen ”obalanserad”, väsendet har kanske någon sjukdom eller är gammalt, vilket innebär att det inte behövs så mycket kraft för att åstadkomma en kärnsprängning.
Vi vill ju inte att vår sol skall sprängas med allt vad det innebär av otyglad kraftutlösning. På samma sätt är det i atomvärlden – kärnklyvning medför att väldiga mängder tyngd- och känsloenergi kan löpa amok (dock aldrig helt fria) i vilka nya ämnen kan bildas och strålning produceras som inte är naturligt förekommande med allt vad det kan medföra av sjukdomar etc.

Vilka gravitationskrafter skall vi då koncentrera oss på för att finna vår ”fria” kraft? Den materialistiska vetenskapen menar att gravitationskraften är den renaste eftersom den kan konverteras till andra energiformer utan ”spill”. Observera att man använder begreppen kraft och energi som synonymer i många sammanhang trots att de definitionsmässigt är olika. Enligt Martinus finns det sex grundenergier samt moderenergin samt en kraft, nämligen den som skapas av levande väsens laborerande med tyngd- och känsloenergierna och den spänning som därvid skapas, d.v.s. gravitation. Denna, spänningen, utgörs av en vibrationstyp, tyngdenergin, som vill utvidga, expandera eller spränga samt en konträr, känsloenergin, som vill dra ihop, binda eller frysa en energikombination. När dessa av viljeenergierna tvingas tillsammans skapas ett ämne, psykiskt som fysiskt, som alltså innehåller samtliga sex grundenergier men där kraften finns i förhållandet tyngd- och känsloenergi. Dessa energier är ju inte stillhet i sig utan vibrerar med olika hastigheter där känsloenergins frekvens är högre än tyngdenergins. När två sådana energislag tvingas ihop sker interferenser, reaktioner och resonansfenomen som tillsammans ger oss upplevelsen av gravitationskraft. Denna är alltså inte ett stationärt tillstånd utan dynamiska processer omkring en jämviktspunkt, d.v.s. ideliga svängningar orsakade av att tyngdenergin kommer i överläge respektive underläge i förhållande till känsloenergin, en periodicitet som ofta utvecklats som en automatfunktion. Denna förskjutning av tyngd- och känsloenergierna alstrar en kraft, gravitationen, som är direkt proportionell mot förskjutningens storlek och mängden av de materiebildande (i första hand) tyngd- och känsloenergierna. Ser vi det materialistiskt skapas vid förskjutningarna ständigt och jämt nya energikombinationer som möjliggör för väsen att inkarnera, de s.k. gravitonerna, tyngdkraftens materialistiska uttryck, alltför högvibrerande för att verifieras av materialistisk vetenskap eftersom de ur vår synvinkel har en hastighet på förloppet födelse – död som överskrider ljushastigheten och därför inte korpuskulära (fysiskt påtagliga) i vår betydelse.
Gravitonerna och därmed gravitationen anses vara den i särklass svagaste av de fyra fundamentala krafterna hos materialisterna. Gluonen, bärare av den starka kärnkraften, är 10 upphöjt till 38 gånger starkare; fotonen som är elektromagnetismens motsvarighet är 10 upphöjt till 36 gånger starkare och den svaga kärnkraften representanter, W- och Z bosoner, 10 upphöjt till 25 gånger. Man har lyckats visa att alla krafter kan samlas inom samma ramverk med undantag av gravitationen så den s.k. GUT-teorin är inte bevisad. Hade man vågat sig utanför det fysiska rum som materialisternas postulat och bärande läror innebär hade man insett att världsbilden är något helt annat än vad man f.n. tror och att allt vad krafter heter i själva verket är följdverkningar av levande väsens laborerande med tyngd- och köldenergierna.
Vems gravitation skall vi då söka utvinna vår fria kraft från? ”Närmast” till hands är jordklotets. Redan nu utnyttjar vi ju jordens energiomsättningar i samband med vatten-, vind- och vågkraft. Vi kan betrakta vattnet som en form av jordens livskraft som vi upplever som fysisk men som för jorden är rent psykisk. Alla rörelser vi upplever i naturen är följdverkningar av levande väsens agerande med tyngd- och känsloenergierna inom ramen för jordens gravitation. Det är egentligen sekundära företeelser i förhållande till jordens egentliga gravitation som är en automatfunktion, utvecklad under långa tidrymder. Den spänning gravitationen representerar kan inte vara ett absolut stationärt förhållande energierna emellan, både tyngd- och känsloenergierna är i sig vågrörelser i ständig rörelse och det är när dessa olika typer av rörelser av viljeenergierna ”tvingas” reagera och interferera och komma i resonans med varandra som förutsättningarna för gravitation skapas. Denna kan inte upplevas förrän ett väsen med fysiska sinnesorgan reagerar med de rörelseomsättningar som jorden alstrar. Våra fysiska sinnesorgan har en mycket högre frekvens än jordklotets rörelseomsättningar som därigenom förnimms som tröga och långsamma. Ett pulsslag hos oss sker cirka en gång per sekund. Motsvarande hos jordklotet kan anses vara cirka fyra år om vi tänker oss el Nino och la Nina som jordklotets puls.
Hur skall vi kunna använda oss av den kraft som jordens gravitation är primärt, d.v.s. inte sekundärt i form av vind och vatten? När vi kartlagt jordklotets primära spänning får vi också möjligheter att interferera med denna och utvinna energi den vägen.
De ur vår synvinkel långsamma och tröga frekvenserna som jordens materiebildande tyngd- och känsloenergi utgörs av kan betraktas som uppbromsade i förhållande till ”våra” materiebildande motsvarigheter, en funktion av perspektivprincipen. Solsystemindividens motsvarigheter blir ännu mer uppbromsade och därmed upplevs som större o.s.v. Ett fysiskt upplevbart fenomen som jordklotet t.ex. upptar ju större plats rumsligt och tidsmässigt i medvetandet än en cell eftersom hastigheten födelse till död är mycket snabbare för cellen än för jordklotet och tid och rum är ju funktioner av upplevelsen av olika energikombinationers förändringshastigheter. Detta gäller naturligtvis också när vi går nedåt i spiralerna ända till elementarpartiklar som fotoner vars förändringshastighet är det för fysiska sinnen högsta upplevbara. Nedanför existerar för oss alltså ingen fysisk materia, vi är i vår elektromagnetiska eller psykiska värld som för väsen i spiraler under vår kan te sig nog så fysisk om fysiska sinnesorgan utvecklats.
Nu är ju alla väsens elektromagnetiska eller psykiska värld inte bestående av en viss frekvens, tvärtom utgörs den av ett oerhört komplex av frekvenser och våglängder. Ser vi till jorden och vårt utnyttjande av dess psykiska värld måste vi finna just de frekvenser som vi lätt kan interferera med utan att detta påverkar jordens funktioner. Varje väsen har ju en psykisk kropp, en för varje grundenergi. Dessa kroppar har olika frekvenser. Instinktkroppen som hos oss fysiskt dominerar muskulaturen torde hos jorden motsvaras av magmarörelser och de impulscentra som genom sin verksamhet ger oss föreställningen om jordens rotation och rörelse runt solen. De är ju automatfunktioner och som sådana instinktbetingade.. Men även hela växtvärlden kan betraktas som dominerad av instinktkroppen. Min psykiska tyngdkropp dominerar matspjälkningsorganen och motsvarande ”organ” hos jorden är de områden där nedbrytningsprocesser äger rum inom jordklotet, närmast manteln. Alla djurvärldens matspjälkningsprocesser är också dominerade av jordens tyngdenergikropp. Känsloenergikroppens funktioner hos oss företrädes fysiskt av hjärtat och blodomloppet. I detta sammanhang talar Martinus om vattnets kretslopp som motsvarighet till vårt blodomlopp. Om jag förstår det rätt betyder detta att livskraft transporteras till våra vävnader via blodet och det är den elektrifiering som blodet får i hjärtat som utgör livskraften. Eftersom vattnet för jordklotsindividen upplevs som elektromagnetism, livskraft, som är livsnödvändig för allt liv i vår vanliga betydelse, är Martinus uttalande helt korrekt. Man måste inse att blodet hos oss inte är analogt med vattnet – detta motsvaras hos oss av den elektromagnetiska livskraften som transporteras runt av blodet.
Vad är det då som hos jorden motsvarar hjärtat hos oss? Som antytts tidigare kan själva pumpfunktionen hos jorden vara el Nino och la Nina fenomenen. Men sinus-knutan, AV-noden, Hiss-bunten och purkinjefibrerna, hela retledningssystemet hos oss – vad är deras motsvarigheter hos jorden? Ja, här får vi inse att vi inte kan pressa homologierna för mycket; jorden som klotväsen är när det gäller fysisk kompetens vida underlägsen organismprincipen, som vi tillhör. Jorden är alltså även när det kulminerar i fysiskt uppträdande mycket mera psykiskt upplevande än vad vi är. Jordens elektromagnetiska fält av allehanda slag och processerna i dessa kan tänkas vara orsaken till regleringen av dess puls.
I detta sammanhang antyder Martinus att något sker vid temperaturen 37 grader

C. som innebär att blodet elektrifieras och kan föra denna ”livskraft” runt i organismen. Denna elektrifiering är så stark att organets (hjärtats) elektriska potential överglänser organismens. Vad är det som händer vid just 37 grader? Kanske detsamma som för jorden sker vid cirka noll grader i gränszonen mellan is och vatten!
Vår intelligenskropp dominerar vår fysiska hjärna och nervsystemet. Vi kan följa deras utveckling från lancettfiskens fem hjärnblåsor, färdiga för hundratals miljoner år sedan, till våra dagars hjärna. Det är emellertid först för hundratusen år sedan några högre neurologiska funktioner etablerats. Enligt Martinus står jorden inför sin kosmiska födelse vilket kräver en högt utvecklad hjärna. Var finns den? Mänskligheten representerar jordens högsta fysiska hjärndel och som sådan har den funnits endast några timmar i jordens tidsskala. Primitivare hjärndelar har den haft sedan kambrisk tid för en halv miljard år sedan när djurlivet exploderade men var fanns hjärnfunktionen under jordens föregående fyra miljarder år? Förklaringen måste vara att jordens upplevelseförmåga är mycket mer koncentrerad till det rent psykiska som inte kräver så mycket fysiska sinnesorgan. Även här borde jordens elektromagnetiska fält ha sina stora uppgifter.
Intuitionskroppens fysiska område är närmast könsorganen genom vilka vi kan uppleva extas om än i begränsad omfattning. Förhoppningsvis är de stadda i snabb utveckling (polförvandlingen) om vi redan om tretusen år skall representera jordens fysiska bärare av intuitionsenergin (cirka en kvart i jordtid).
Minnesenergikroppen ger oss förmågan att uppleva på det inre planet. Alla minnen blir så småningom guldkopior som Martinus säger vilket betyder att de blir mer och mer förhärligade. När vi upplever dessa guldkopior, helt i vår inre värld, skickas extasenergier ut i den yttre världen och dessa upplevs på det fysiska planet som skelett, brosk och naglar, som saknar förnimmelseförmåga fysiskt. Jordens minnesenergis fysiska konsekvens är kärnan, manteln och sima- och sialskikten vad jag kan förstå.
Som vi ser är vår närmaste makroindivid ett komplex av olika frekvenser varav vissa upplevs som fysiska av oss, andra som elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse. De fysiskt upplevbara, fysisk materia, den vi anser består av 92 grundämnen samt några egentillverkade, ger oss kemisk energi av olika slag med alla de konsekvenser det för med sig. Här har vi gränsfallet vatten, som för oss är fysisk materia men som för jorden torde vara livskraft, en form av elektromagnetism. När denna livskraft kombineras med för mycket känsloenergi blir den inaktiv i det tillstånd vi kallar is. Ur jordens synvinkel är det frusen elektricitet och som livskraft betraktad är den vilande. Vad händer om isen kommer i kontakt med aktiv livskraft i form av vatten?
Mellan 0 och 4 grader C sker något märkligt. Normalt ökar densiteten med fallande temperatur men i fallet med vatten är densiteten störst vid +4 för att sedan avta till 0 grader. Orsaken anses vara att isbildningen börjar vid +4 och en viss mängd vatten i form av kristaller tar större plats än när vattenmolekylerna är fria. Energimässigt sker följande: mängden känsloenergi inom en viss mängd vatten ökar vilket leder till avstannande hastigheter på vattenmolekylerna. Orsaken till att känsloenergin ökar står att finna i makroväsens agerande. När temperaturen sjunkit till c. +4 får vattenmolekyler från det andliga planet möjligheter att som kristall inkarnera fysiskt i form. Idén till att bilda kristaller har ursprungligen uppstått hos vattenmolekylerna och kan jämföras med när människor bildar en fackförening etc. d.v.s. en form av flockbildning med visst gemensamt energitillstånd. Martinus skriver i LBII: 485: ”All ”materia” i världsalltet, likgiltigt var eller hur den förekommer, är alltså identisk med sammanslutningar av levande väsen, flock- eller blockbildningar.” I stycket 484 skriver han : – ”att ”materia” består av tre ting, nämligen en reaktionsförmågan, alltså en kraft- rörelseutlösning, en serie organismer som existerar som kraftcentra eller kraftfördelare samt ett upplevande och utlösande jag bakom var och en av dessa organismer.”

Vad innebär detta för isbildningen? I ett energitillstånd där vattenmolekyler inkarnerar och diskarnerar ständigt och jämt och där vi upplever vattnet som flytande ökar mängden känsloenergi. Vid +4 grader börjar kristallbildningen eftersom vattenmolekylernas fysiskt upplevda hastighet minskar. Detta betyder att energitillståndet får en annorlunda sammansättning som i sin tur medför att nya idéer kan få fotfäste, bl.a. bildning av en ny sorts flock, en kristall. Ur jordklotets synvinkel innebär detta att vattnet i flytande och i ångform som upplevs som elektromagnetism nu börjar kunna se dessa andliga tillstånd som begynnande fysiska när tillräckligt mycket av den ”frusna elektriciteten” bildats, kanske som jordklotets brosk – utan dagsmedvetande på det fysiska planet.
Från vår horisont – vad sker energimässigt inom området +4 till 0 grader? Mer och mer av jordens livskraft i form av vatten blir inaktivt, inkarnationsmöjligheterna förändras, i förhållande till vad som sker över +4 grader blir proportionerna känslo- och tyngdenergi förskjutna mot mer känsloenergi, minskade reaktionshastigheter och utlösning av en kraft som alltid sker när balansen tyngd- och känsloenergi förändras. Vad är detta för en kraft?
Fysiskt upplever vi den som s.k. stelningsvärme vilket innebär att tyngdenergi frigörs som yttrar sig i ökad rörelse inom substratet ifråga men också omgivningen. Motsatsen ser vi när is smälter, d.v.s. tyngdenergin kommer i överläge gentemot känsloenergin. Det fordras energi för att förändra balansen mellan tyngd- och känsloenergierna i kristallerna mot ökad rörelse vilket fordrar tyngdenergi som tas från omgivningen, exempelvis när solen skiner på isen.
Hur är det med vattenmolekylernas inkarnationsmöjligheter i gränszonen mellan is och vatten? När vi går mot vad man skulle kunna kalla implosion, d.v.s. känsloenergin kommer i överläge gentemot tyngdenergin, skapas fler och fler kristaller i gränsområdet men som stelningsvärmen antyder frigörs (aldrig fullständigt) tyngdenergi. En del av denna påverkar omgivningen i riktning mot mer rörelse, högre temperatur, men en del blir kvar inom gränszonen och påverkar energikombinationer där så att balansen i etablerade kombinationer förskjuts mot ökad rörelse, explosion. Det blir alltså ständiga balansrubbningar mellan tyngd- och känsloenergierna som frigör kraft. Antalet molekyler som kan inkarnera minskar och deras diskarnerade energi finns kvar som elektricitet ur vår synvinkel. Hur utvinna denna? Här fordras experiment med hänsynstagande till att tid- och rumbegreppet är olika i elektricitetsvärlden och att denna som för oss är icke-korpuskulär för vattenmolekylerna kan vara nog så fysisk. När känsloenergin tar över mer och mer (implosion) minskar rörelsemängden och kristallbildningen ökar. Vi kan se det som en form av materialisation ur jordens synvinkel – det flytande vattnet är elektromagnetism som vid uppbromsningen kristalliserar och får massa i form av brosk. Jämför med Higgsfältet som i detta fall representeras av det flytande vattnet. När elementarpartiklar bromsas av detta fält som ur vår synvinkel är elektromagnetism börjar de få massa. Men var kommer elementarpartiklarna från? De är ur vår synvinkel delar (jfr fria vattenmolekyler ovan) inom Higgsfältet som när detta tillförs känsloenergi kan klumpa ihop sig eller kristallisera varvid den fysiskt upplevbara elementarpartikeln kan registreras. Allt detta sker ur vår synvinkel blixtsnabbt. De snabbast fysiskt upplevda partiklarnas livslängd begränsas av våra fysiska sinnesorgans och deras förlängningars kapacitet och motsvaras av fotonens hastighet på förloppet födelse till död, d.v.s. ljushastigheten c. Alla partiklar med snabbare livslängdsförlopp är för oss fysiskt oåtkomliga och upplevs som elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse.
Det vi kallar Higgspartikeln kan alltså vara en partikel bortom vår förnimmelsehorisont (med en hastighet på förloppet födelse till död över c) som när den bromsas upp kan kristallisera och ur vår synvinkel få massa i form av någon elementarpartikel. Det kan naturligtvis finnas många olika slag av Higgspartiklar som ger upphov till olika elementarpartiklar vid uppbromsning.

Dessa kan i sin tur förenas och kombineras i all oändlighet och ge upphov till vår materiella värld. Eftersom deras livslängd är bråkdelar av en sekund är det vi upplever som konstant materia i själva verket speciella energitillstånd i vilka levande väsen inkarnerar och diskarnerar ständigt och jämt. Dessa speciella energitillstånd är skapade av levande väsen på olika nivåer.
I detta sammanhang kan påpekas att vi f.n. i vår energiutvinning mest använder oss av explosionsteknik, tyngdenergibaserad. Många visionärer och intuitiva begåvningar anser att detta är fel, vi borde söka efter implosionsbaserad teknik
i stället.

Elementarpartikelbegreppet

Ett försök till sammanställning av elementarpartikelbegreppet i olika spiralvarv och mellan olika kosmiska oktaver visar följande.
Elementarpartiklar är de första upplevbara fysiska objekt som ett väsen på en viss nivå i sitt spiralvarv kan uppleva, d.v.s. de utgör gränsen mellan fysisk och psykisk materia för vederbörande väsen. För oss i vår kosmiska oktav måste vi ”gå ned i” underliggande oktav för att förstå hur de skapats. En universumindivid i vår underliggande oktav är synonym med en elementarpartikel hos oss (finns flera olika). Den kosmiska oktaven består av väsen i olika spiralvarv: elementarpartiklarna, cellerna, organen, organismerna, kloten, solsystemsindividerna och galaxerna. Varje spiralvarv består av sex olika livszoner, var och en dominerad av en av de sex grundenergierna. Fysisk upplevelse är begränsad till de livszoner där instinkt- tyngdenergi- och i viss utsträckning känsloenergierna dominerar (växter, djur och det riktiga människoriket). Inom de andra zonerna sker upplevelsen på det psykiska planet. Förutsättningen för fysisk upplevelse är att väsendet utvecklat fysiska sinnesorgan som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger det föreställningen om en fysisk värld, som alltså är illusorisk. Denna har sin begränsning för de fysiska sinnesorganen har en begränsad ”räckvidd”, kan bara reagera med vissa frekvenser i energioceanen för att ge föreställningen om fysisk materia. När den dagsmedvetna upplevelsen helt sker via de fysiska sinnesorganen kan väsendet tro sig ett med materien och stänger in sig i vad vi skulle kalla det materialistiska rummet där vår vetenskap f.n. befinner sig.
Ur min synvinkel är galaxer i underliggande oktav elektromagnetism men när flera av dem slagit sig samman och bildat galaxhopar, synonymt med vattenmolekylernas kristallisering, kan väsendet börja uppleva fysisk materia.

En cellindivid som i sitt spiralvarv nått så långt som vi i vårt och alltså kan uppleva fysisk materia ur sin synvinkel ligger gränsen till psykisk materia antagligen vid solsystemsväsen i underliggande oktav. Jordklotet har motsvarande gräns vid komplexa molekyler och celler. Här får vi räkna med mellanspiraler mellan elementarpartikel- och cellspiralen vad jag förstår.
En faktor av stor betydelse för att möjliggöra upplevelse av fysisk materia är att det i gränszonen mellan fysisk och psykisk materia sker nedkylningar eller kristallisationer eller nedbromsningar i den elektromagnetiska, psykiska, materien. Sådana fenomen innebär att känsloenergin ökar inom zonen ifråga.
Alla förskjutningar i balansen mellan tyngd- och känsloenergierna innebär frigörande av kraft. F.n. har forskningen i huvudsak ägnat sig åt att påverka balansen i riktning mot tyngdenergitillförsel för att utvinna kraft men nu öppnar sig ett stort forskningsfält där implosionen kan bli den stora kraftgivaren. I detta sammanhang måste begreppet entalpi analyseras vidare.

Hjärtats kraft

Vad är det som händer i hjärtat vid 37 grader och som magnetiserar blodet så att det kan föra livskraft till kroppens olika delar? Magnetiseringen innebär att blodet får ett tillskott av kraft i form av energikombinationer som kan inkarnera vid de speciella förhållanden som råder vid 37 grader. Dessa kraftpartiklar kan anses som fysiska, korpuskulära, för hjärtat men ur vår synvinkel är de elektromagnetism. Vid just 37 grader är hastigheten på energikombinationernas förändringar i hjärtat och blodet gynnsamma för inkarnationer av dessa kraftpartiklar på grund av att balansen mellan tyngd- och känsloenergierna är optimala för dessa processer. Blodet transporterar sedan runt kraften till de platser de behövs där de kan upptas som partiklar eller diskarnera varvid kraftauran kan användas för energiutlösning. Det sker alltså något speciellt i förhållandet organ – organism vid just 37 grader.
Omsätter vi nu detta resonemang till förhållandet organism – klot kan vi anta att 37 grader motsvaras av cirka 0 grader. Det är ju i temperaturintervallet +4 till 0 grader som livskraften, vattnet, kan kristallisera och som partiklar föras runt i organismen, klotet, och livskraften ”frigöras” i samband med smältning. I så fall skulle polområdena motsvara hjärtat och dess magnetisering av blodet och isberg som förs mot ekvatorn med strömmar motsvara kraftpartiklarna i blodet som avger sin kraft, livskraft, där detta är lämpligt. En djupare analys av dessa processer och förhållandet väte – syre i vattnet kan ge oss nya aspekter på energiproblemet. Nu fordras som nämnt praktiska försök.

Som komplement till ovanstående rekommenderas mina böcker på Smashwords som ger andra infallsvinklar och fördjupningar:
www.smashwords.com/books/view/139587 (Människans energiförsörjning) samt www.smashwords.com/books/view/257950 (Energiutvinning).

Med detta arbete hoppas jag att det teoretiska underlaget för hur fri kraft skall utvinnas är grundlagt. Nu återstår praktiska experiment och diskussioner på områden där frågetecken finns.
Jag är också tacksam för frågor som kan ge impulser till fördjupning av ämnet samt påpekanden om logiska kullerbyttor.
gunnar.carlsson@gmail.com

REFERENSER

Martinus. Samtliga publicerade verk. Martinus institut, Köpenhamn
Bruus Jensen, Per: ”X”-en komplett indföring i Martinus kosmologi. Gylling 1986-89.
Bruus Jensen, Per: Sol och måne, 2001
Andersson, Sten: Filosofen som inte ville tala. Falun 2012
Carlsson, Gunnar: Kosmiska energier. Linköping 1979
Carlsson, Gunnar: Verkligheten. Uppsala 1989
Carlsson, Gunnar: Kosmologi och vetenskap. Helsingborg 1995
Christiansen, Kurt: Martinus og hans livsvaerk Det Tredie Testamente 2005
Rosell, Magdalena: Soluppgång över vetenskapen. Världsbild förlag 2009
Emoto, Masaru: Vattnets dolda budskap. Falun 2006
Den ny verdensimpuls (Ruth Olsen). Klint. Samtliga årgångar
Dessutom har jag försökt att kontinuerligt följa aktuella områden i tidskrifterna Forskning och framsteg, Nature och Scientific American från början av 1970-talet.

Leave a Reply

Notificer om
avatar
wpDiscuz