MartinusForumDk

Af Sören Grind

Ett växande intresse

Intresset för psykologisk kunskap tilltar alltmer i vår tid. Många bestsellers berör människans inre värld och våra möjligheter att skapa harmoniska relationer. I TV finns alltfler program som belyser såväl enstaka människoödens psykologiska bakgrund, som olika företeelser i tiden som präglar vår kulturs själsliv. I samband med Estoniakatastrofen förmedlades, via massmedia, en avsevärd undervisning till de skandinaviska folken om krisreaktionens förlopp och hur vi bäst kan hantera och söka hjälp för dess sunda läkning. För många människor aktualiserades de existentiella frågorna.

I vår tid har intresset för psykologin fyllt det tomrum som uppstått efter trosreligionens utträde ur deras medvetande. Materialisten kan inte längre tro men vill veta och söker sig hellre till en vetenskap om vårt psyke än till tro på ofta motsägelsefulla dogmer. Ändå upplever alltfler materialister tristess och meningslöshet i kampen för tillvaron, d.v.s. i vår tid primärt kampen om penningen, och inför den otroliga uppsjö av fysiska fakta som strömmar emot oss. För allt fler växer frågan: Vad är meningen? Och inom detta område kan vetenskapen inte ge några svar.

Vår forcerade livsförvandling

I vår evolution från djur till människa lever vi nu i en starkt forcerad utveckling, som under de senaste hundra åren har förvandlat vår tillvaro från att ha varit ett fängslande i den fysiska världen, till att vi alltmer lever i en mental värld. Denna historiskt sett nyfödda värld är då mycket sårbar och är liksom det nyfödda barnet i stort behov av omsorg och kunnig vägledning för dess sunda framväxt och mognad.

Det blir då naturligt att nutidsmänniskan, p.g.a. den utökade psykiska sårbarheten, får ett ökat behov att förstå och hantera denna inre värld.

Psykologin som vetenskap

Den materialistiska vetenskapen har på ett strålande sätt varit 1900-talets frälsning ifrån lidandet i den fysiska världen och i hög grad frigjort henne från att arbeta i sitt anletes svett. Det blir då naturligt att människan skapar en vetenskap om psyket med motsvarande syfte att frälsa människan från själsligt lidande.

Den materialistiska vetenskapens grundläggande problem, nämligen just dess materialistiska världsbild, blir dock i den psykologiska vetenskapen än mer problematisk. Vetenskapsmannen lever i två världar, en psykisk och en fysisk, men erkänner som materialist bara den fysiska. När det gäller byggandet av broar och motorer blir problemet inte så stort, men när människan börjar utforska sin själ, vars egentliga existens hon förnekar, träder hon in i en serie av delikata problem.

Psykiska fakta

Precis som i den materialistiska forskningen kan psykologins forskare samla en uppsjö av psykiska fakta, sortera och analysera dem, och på detta sätt kartlägga en mängd företeelser i vår inre värld, som tidigare tillhört det fördolda. Vi har därmed öppnat dörrar till ett fascinerande, men ibland skrämmande inre landskap i vårt omedvetna. Vi har kartlagt stora delar av våra psykiska behov och även i viss grad börjat finna vägar att bistå läkningsprocesser för själen. Detta har på flera områden lett till avsevärda förbättringar för mänskligt liv. Vi kan t.ex. se en kraftfullt utvecklad respekt för barnets behov redan fr.o.m. förlossningen, som anpassats betydligt till den nyföddes känsliga sinnen. Aga av barn har förbjudits och den svarta pedagogiken i skolan tonar alltmer bort. Men trots dessa framsteg verkar det ändå som om problemen på det själsliga området ökar snabbare än vår förmåga att bistå och hjälpa.

Psykologin och världsbilden

Så länge den rådande världsbilden bara erkänner de psykiska fakta, men inte kan se dess mening och sammanhang, kan den inte komma åt orsakerna till människans själsliga lidande. Den materialistiska vetenskapen kan bara iaktta verkan i form av vårt öde, men inte finna ödets orsak. Ödets orsaker finns inte i den fysiska världen och är därför inte mät- och vägbara. Därför anses människans öde vara ett resultat av tillfälligheter och yttre omständigheter. Detta innebär i sin tur en föreställning som leder människans tankar in i en allvarlig konflikt med några av hennes mest grundläggande behov; nämligen behovet att se mening och att känna att hon kan påverka och ha kontroll över sitt liv.

Maktlöshet, en stressfaktor

I vår utveckling från djur till människa har vi utvecklat en växande förmåga att skydda oss och kontrollera hot från vår fysiska omvärld, som t.ex. vädrets makter, andra djurarter och mörkret. Vi kan kontrollera vår inomhusmiljös temperatur, ljus och fuktighet och ta på oss alltmer effektivt skyddande kläder mot yttre väder. Men när det gäller vårt öde lämnar vår nuvarande världsbild oss mer ensamma och nakna än någonsin. Vår religiösa instinkt har tidigare i vår utveckling hela tiden försett oss med tron på högre makter som kunnat bistå oss i kampen för tillvaron och skapa mening i vårt öde. Vår tids forcerade intelligensutvecklingen har dock överfört vår tro till en tro på materien som livets fundament och enda verklighet. Vi har utvecklat en kontroll över många yttre hot men inte över de inre hoten.

Senare stressforskning har lyft fram vad de kallar för ett tvådimensionellt stressbegrepp(1), som hävdar att stress blir skadlig endast under vissa villkor. Den faktor, som här utövar det avgörande inflytandet, är individens grad av kontroll; hans möjlighet att hantera stressorn. Enligt dessa iakttagelser är de gynnsammaste betingelserna för inlärning och kompetensutveckling när höga krav från omvärlden är matchade med höga möjligheter till kontroll. Finns det ett handlingsutrymme upplevs mycken stress som en utmaning. Upplever man att man saknar möjligheter att påverka sin situation eller sitt förhållande till den upplever man vanmakt eller uppgivenhet. Detta har inom den psykosomatiska forskningen visat sig ha klara samband med bl.a. sänkt immunförsvar.

Vi hamnar här i ett accelererande dilemma: Den forcerade livsförvandlingen, som ställer allt högre krav från omvärlden, kombinerad med en materialistisk livssyn, som får människan att se sig själv som en maktlös kastboll för ödets nycker.

Behovet av mening

Den religiösa principen är, enligt Martinus, just en princip, d.v.s. en evig struktur i vårt medvetande. Martinus för också fram två dimensioner i sin analys av korsets symbolik för vår förståelse av vår tillvaro. Den vågräta axeln symboliserar alla fysiska och psykiska fakta, medan den lodräta axeln symboliserar menings-dimensionen. Bägge dimensionerna är nödvändiga för att finna en sann förståelse för tillvaron och därmed en fungerande växelverkan med omvärlden.

Nutidsmänniskans själsliga problem, och därpå följande drogproblem, självmord och ökat våld, sammanfaller med materialismen, som inte vill befatta sig med meningsdimensionen. Den betraktas som en trosfråga och inte ett föremål för vetande och vetenskap. Huvudsakligen präglas den psykologiska vetenskapen av samma inställning, men flera kända psykiatriker och psykologer, som t.ex. Victor Frankl, Roberto Assagioli och C. G. Jung har påpekat betydelsen av den existentiella dimensionen och behovet av mening för vår psykiska hälsa. Jung ansåg att majoriteten av hans klienter hade problem som relaterade till den existentiella dimensionen(2) och Frankl grundade en gren inom psykoterapin, Logoterapin, som just utgår från vårt behov av mening. AA-rörelsens tolvstegsprogram har bl.a. sin utgångspunkt i Jungs uttalande om droger och alkohol som ett omedvetet sökande efter den andliga dimensionen eller Gud. Därmed blir ju också den andliga sidan av behandlingen av avgörande betydelse för resultatet.

Självbevarelsedriften utgör en primitiv form av mening

I nuvarande brist på näring för människans behov av mening söker sig alltfler människor tillbaka till primitivare former av religion, ritualer, schamanism m.m. Liksom en människa i en psykisk kris ofta, under en period av krisen, kan försvara sig mot dess ångestprovocerande kraft genom regression, d.v.s återgång till ett tidigare utvecklingssteg, vänder sig nutidsmänniskan i sin kulturella kris till fundamentalism inom religionen och rop efter den starke mannen inom politiken. För många människor, inte minst bland unga, söker man sig till adrenalinkickar, våldsvideos och droger. Det finns våldsmän och rånare som beskrivit att det är just i kampens hetta som de upplever sig levande, de får en kick. Det känns ju meningsfullt att följa sin självbevarelsedrift och besegra hotfulla fiender. Det känns mer verkligt och meningsfullt att befinna sig i en direkt kamp med en påtaglig fiende, än att brottas med de känslor av maktlöshet, som fyller en i mötet med arbetslöshet och en accelererande ekonomisk hetsjakt, som suger in alltfler människor i ett krig med en osynlig fiende.

En vetenskap om moral

Det religiösa livet har formulerat moraluppfattningar som syftat till att vägleda människan i harmoni med Guds vilja och därmed till ett lyckligt öde, åtminstone i ett liv efter detta i det eviga paradiset. Människans utvecklingsnivå speglas i de formulerade moraluppfattningarna och Gudsbilden. Vi ser i vår historia en utveckling från att som viking ha idealet att döda, med dräpande straffande gudar, till gudsuppfattningar av mer altruistisk och försonlig karaktär. Människan gör Gud till sin avbild ända tills hon av livet , d.v.s. av Gud, formats till att bli till Guds avbild.

Martinus definierar begreppet moral på följande sätt: ” ”Moral” är alltså en begynnande vägledning i att behärska tankeklimaten, på samma sätt som ”vetenskapen” är en begynnande vägledning i att behärska de fysiska ”klimaten”. ”Moral” utgör alltså principiellt detsamma för tankeskapandet som ”vetenskap” utgör för det fysiska skapandet. ”(3).

Moral har genom tiderna oftast varit belastad med en intolerans och indignation gentemot det onda. Svavelpredikningar och moraliserande synd- och skuldattityder har skrämt många av vår tids människor bort från en sund dialog om moral.

När vi nu, på ett mer opartiskt och vetenskapligt sätt, vill närma oss en god moral, d.v.s. en sund behärskning av våra tankeklimat och därmed vårt öde, måste vi också ta ställning till var människan kommer ifrån och vart hon är på väg. En vägledning om hur vi skall behärska våra tankeklimat kan inte frikopplas från vad som utgör människans forntid och vad som utgör hennes framtid, vad som utgör hennes hunger och hennes mättnad. På samma sätt kan inte heller en byggmästare ge vägledning till sina medarbetare om han inte har ett mål och en plan med byggnadsarbetet.

Den andliga vetenskapen befruktar psykologin med mening, riktning och individens personliga makt

Martinus andliga vetenskap visar, för den som är på våglängd med den, att de stora livsfrågorna, meningsdimensionen, inte uteslutande är tillgänglig via en trosförmåga. Med sin intuitiva begåvning och sina logiska tankeföljder åskådliggör Martinus för läsaren en, för intellektet tillgänglig, världsbild om livets eviga struktur, utvecklingens nuvarande mål och meningen med vårt öde, vår upplevelse av mörker och ljus. Han visar att meningen med vår utveckling från djur till människa är att omskapas till moraliska genier, att få en 100-procentig kännedom om mörkret och dess konsekvenser som egen självupplevd erfarenhet. När detta erfarenhetsmaterial bearbetats och fogats in i den eviga världsbilden, är den humana kraften fullbordad och människan kan endast göra det goda. Sett i detta utvecklingsperspektiv är varje individs erfarenhetssamlande en näringstillförsel till bildandet och framfödandet av ett kosmiskt medvetande. Martinus visar också hur reinkarnationsprincipen och karmalagen garanterar en fullkomlig rättvisa och att individen själv är den suveräne och ende skaparen av sitt öde. Han visar därmed att alla offer- och martyrtankar är illusoriska och fångar människan i mentala fängelser, med depression och fiendskap som följd. När vi därigenom får kännedom om vårt eget ansvar för vårt öde, får vi den nödvändiga utgångspunkten för ett successivt erövrande av makten och kontrollen över vårt medvetande och därmed vårt liv

”Allt är mycket gott” blir den framtida psykologins och psykoterapins fundament

Den eviga världsbilden mynnar ut i slutfacit ”Allt är mycket gott”. Detta slutfacit kommer således att bli utgångspunkten för all kommande forskning. Detsamma gäller därmed också för varje process som syftar mot en sann förståelse för vårt personliga öde.

Det sägs att sanningen gör oss fria. Detta är kosmiskt sett också riktigt, men samtidigt är sanningen, att det är en mycket gradvis process att utveckla en genial färdighet av sin teoretiska kunskap. Sanningen är, enligt kosmologin, att vi inte har några fiender, att de s.k. fienderna egentligen är de Gudomens redskap som återlämnar det vi själva en gång har sått. Därigenom får vi möjlighet till kännedom om konsekvenserna av våra handlingar.

Konsekvenserna av att gå emot livslagarna upplevs som smärta. Därmed skapas vår medkänsla och vår frånstötning av det s.k. onda och vår längtan att göra det goda. Vår talang för att förstå och känna att ”allt är mycket gott” bildas naturligtvis successivt ju mer vi studerar och tränar denna tankegång i olika vardagssituationer. Men där vår smärta, eller upplevelse av hot, är av starkare slag kommer vi länge ännu att märka hur våra urkrafter automatiskt övertar vår reaktion. Vi exploderar, blir besvikna, blir irriterade och ser oss själva som offer. Men för varje gång vi bearbetar dessa ödessituationer utifrån tanken att vi själva skapar vårt öde, växer sakta vår talang och kommer oss snabbare och snabbare till hjälp för att bryta oss ur våra mentala fängelser. När vi för ett par år sen kanske satt fast i ett mentalt fängelse i ett par veckor kanske vi idag kan ta oss ur detta tillstånd på ett par dagar eller några timmar. Denna förbättrade förmåga att bemästra situationen glömmer vi lätt, när vi är mitt inne i det mentala fängelsets smärta.

Förlåtelsen är en process, tanken går i kretslopp

När man har sin utgångspunkt i att ”allt är mycket gott” blir målet för all läkning av själslig smärta att försonas med det skedda och med den s.k. fienden. Men utvecklingen går aldrig språngvis. Vi kan alltså inte, för att vi har den teoretiska kunskapen att ”allt är mycket gott”, genast förlåta allt och alla. Det lönar sig heller inte att säga till ett barn som är 5 år: ” Sluta nu upp att vara så barnslig, sluta att repetera så där primitiva stadier, bete dig som en vuxen”. Förlåtelsen är alltså en process. Vi reagerar ofta automatiskt och därmed omedvetet med icke-förlåtelse. Men med den andliga vetenskapen har vi nu fått syn på ett stort arbetsområde och träningsfält i förlåtelsens konst. Detta arbetsområde kommer att bli alltmer centralt i psykologisk forskning och psykoterapeutiskt arbete. Vi får träna oss att se hur en verklig förlåtelseprocess bäst tar form, och kunna skilja den från den skenbara förlåtelsen som snarare blockerar oss från en sann och därmed fri relation till det skedda.

Bönen som hjälp med förlåtelseprocessen

Den andliga vetenskapen och den uppriktiga dialogen med vår nästa, som ibland kan behöva vara en psykoterapeut, har även ett kraftfullt hjälpmedel i bönen.

I bönen övar vi upp en talang för kontakten med den högsta formen av helande dialog.

När vi utifrån vår andliga kunskap ber om krafter att förlåta, ber om kraft att övervinna vissa lägre tankeklimat, mediterar kärleksfullt på våra s.k. fiender, är det överregissören i livets skådespel vi samarbetar med. Denna dialog kommer successivt att frigöra oss från vårt medvetandes skuggområden och steg för steg, tack vare våra dagliga erfarenheter, hjälpa oss att alltmer skapa ro, glädje och balans i mötet med vår nästa.

 

Sören Grind, den 22/1–96

(1) Gunnar Aronsson: Arbetspsykologi, stress- och kvalifikationsperspektiv. -86

(2) Se bl.a. C.G. Jung: The practice of psychotherapy, s.76, -66

(3)Martinus: Livets Bog 2, st. 444